söndag 30 december 2012

Hansa forever!


Tänkte dela med mig av en upplyftande video i dessa dagar av snålblåst för FC Hansa.

Just nu ligger vi på tionde plats i trean, på 29 poäng, medan serieledaren, Osnabrück, ligger på 47 poäng. Karlsrühe och Münster ligger på 43 poäng som tvåa, respektive trea. Om vi skall ha en vettig chans att gå upp i tvåan igen till nästa säsong, så måste vi med andra ord knipa 15-20 poäng samtidigt som inget annat lag får vinna. Jag har inte räknat, för jag är dålig på matte, men även om jag gör mitt bästa för att vara optimistisk nu för tiden, så tror jag inte vi klarar det.

Nej, av allt att döma kommer vi att sluta oss till andra Ossi-klubbar och husera i nedre delen av seriesystemet. Det är skit, skit, skit, att pengar som västklubbarna har får stå i vägen för att traditionsrika (nåja) klubbar i öst kan hävda sig. Det är synd och skam att erkänna det, men i modern fotboll spelar pengar huvudrollen och känslan på läktaren kommer först i tredje eller fjärde hand.

Skall jag vara ärlig är det större chans, med tanke på formen vi är i, att vi halkar ner i fyran om inget oväntat händer. En positiv sak med det är fotbollsunderhållningsperspektiv är att nåra av våra gamla ärkerivaler, Berlin FC Dynamo är på väg upp i fyran. Det skulle innebära massa känslosamma möten och en hel del kategori c-aktivitet.

Naturligtvis är fotboll fotboll. Klubben ligger väldigt nära mitt hjärta och är den klubb jag sett flest gånger tillsammans med Eslövs BK och Landskrona BoIS. Om vi så åker ner i regionalligan kommer jag, så fort jag har råd, att fortsätta ta turen till staden jag mycket väl skulle kunna bo i, Rostock, se FC Hansa, dricka Alkoholfrei och lyssna på Halbstarke Jungs.

Men lika naturligtvis hoppas jag att vi räddar kontraktet och, om man får lov att drömma, gå upp en liga eller två. Blir vi kvar i trean, vilket jag hoppas på, så är i alla fall ett par andra ärkerivaler, Dynamo Dresden, på väg ner i trean igen, vilket, ur skadeglada ögon är positivt. Dessutom blir det lite mer känsla i spelet igen.

Nåväl, så länge bollen är rund kan allt hända och Hansa har överraskat förr, men med realistiska ögon får vi nog sikta in oss på att böli kvar i trean ett bra tag framöver. Ingenting pekar på att vi kan göra nån superuppryckning.

Nu är det som bekant vinteruppehåll, men i slutet av Januari har vi tabelltrean Münster hemma och allt vi kan göra nu är att hoppas på att vi klarar i alla fall den matchen. Sen får vi ta en match i taget. Hellre spel i lägre divisionerna än att nån excentrisk sheijk gör oss till ett nytt Cardiff. Det finns grymmare öden än att spela i lägre divisionerna.

Lloyd Charmers R.I.P.

Sent igår kväll nåddes jag av nyheten att en av mina absoluta favoritsångare dött i en hjärtattack, nämligen Lloyd Charmers.

Charmers är kanske mest känd för spåren han levererade till samlingsplattan Skinhead revolt, men är så mycket större än så. Han var en av de bästa i sin generation och fortsatte skapa fin reggae långt efter skinhead-epoken.

Kan bara rekommendera alla att upptäcka hans musik.

Vila i frid, Lloyd!

Läs Trojan Records dödsruna här!

torsdag 27 december 2012

The Valkyrians, "Punkrocksteady"

/ ARTIST: The Valkyrians / TITEL: "Punkrocksteady" / ETIKETT: Fat Belt & Stupido / GENRÉ: Ska / FORMAT: CD /

Det här är det senaste släppet från Finlands, vad jag har hört, bästa baktaktsband och en väldigt, av mig, välkomnad platta.

Jag säger "välkomnad", därför att det släpps för få bra baktaktsplattor nuförtiden och ska-scenen lider fortfarande efter skejt-punkens våldtäkt av musiken under 90-talet, medan det mesta i reggaeväg bara är flum och hyllning av etiopiska diktatorer.

Att det då kommer band som är seriösa med sin musik, seriösa som The Valkyrians är mycket bra, för i bristen på bra ska håller skinheadkulten på att förlora sin själ. Dagens freshies verkar mest lyssna på oi! och RAC och har helt gått miste om de svarta rötterna i subkulturen. Visst, oi! har sin charm, men riktiga skinheads kommer aldrig att bara vara flintskalliga punkare, utan har en fot planterad inom ska, reggae, soul och r&b. Vi är mer sofistikerade än punkarna och jag skulle gärna se en revival av 60-talsmodell, mer svart musik, mer "sussed" klädstil, osv.

Som sagt, det här är en bra platta och jag tror att det här, om bandet bara får mer utrymme, skulle kunna vara del i en fightback för att återerövra scenen. Vad de har gjort på den här plattan är nämligen att köra ska/reggae-versions av kända punk/new wave-nummer. På så sätt tror jag folk som nästan uteslutande bara lyssnar på punk/oi! kan upptäcka en helt ny dimension av musiken.

Om man skall klaga lite kan man ju säga att det skulle behövs fler oi!-covers och färre 77-stukslåtar. Men det kan man tåla, även punken har ju en relation till Jamaica, om inget annat än så i band som The Clash och The Ruts.

Inte särskilt förvånande är det låtar från band som från början hade inspiration från JA som låter mest lyckade, typ Blondie's Heart of glass, som faktiskt mest är känd som en discolåt, men som började som en reggaelåt, The Ruts Babylon's Burning och The Clash's Career opportunities.

Men mest lyckad och bra är inte samma sak. Faktiskt låter otippade kort som Joy Division's Disorder förvånansvärt bra. Sham 69's Borstal Breakout har en fin orgelslinga och låter lite 2 Tone-ig, för att inte tala om Cock Sparrer's Riot Squad som blivit ett lugnare reggaenummer.

Enda låten på plattan jag riktigt tycker illa om är The Adverts Gary Gilmore's eyes, som faktiskt självaste TV Smith gästar på. Utan att göra låten bättre.

Jag gillar den här plattan och kommer definitivt kola upp mer av bandet. Gör din subkultur en tjänst och stötta bandet genom att köpa skivan!

89,3% i grad av tillfredsställelse får plattan.

tisdag 18 december 2012

En intervju med Burnt Cross

I vanliga fall brukar jag hålla politiken borta från min blogg, men just det här bandet är väldigt bra och råkar ha en yttersta vänster-agenda. Att intervjua ett band som är så uttalat politiskt utan att fråga dem om deras ställningstagande vore ju oklokt. Dock reserverar jag mig och vill påpeka att jag inte stöder något parti, förening eller sekt och jag uppmanar mina läsare att också de själva komma fram till av eget huvud vilken politisk åskådning de vill ha och inte bara välja politik efter vilka band de gillar. Burnt Cross gör skitbra, skitarg punk, politiken som följer med den får man köpa. Tål du inte politik - läs inte intervjun!

EKA: Hur kom ni in i ppunkscenen? Var det politiken eller musiken som fick er att vilja vara del av scenen? Är det lika viktigt för er att göra en politisk relevant skiva som att göra bra musik?

BC: Jag var runt 13 och ett metal-fan när jag först hörde Sex Pistols och sen efter det började jag leta upp mer punk och den första LP:n jag köpte var Crass Penis Envy, vilken fick in mig på det politiska punkköret och jag upptäckte band som Active Minds, Civilised Society, Conflict etc och det inspirerade oss att starta vårt eget första band, Active Response när vi var 15. Vi blev inblandade i stödgigs, skriva för zines och aktivism under ett par år fram tills 90-talet, då vi blev mer involverade i den fria fest-scenen. För mig har punken alltid handlat om politiken, jag kan lyssna på The Misfits eller Ramones utan problem, men en punksång som är arg och som har ett budskap funkar bäst för mig, eftersom det är sån jag är, det är vad jag känner inombords, så att höra det i denna primitiva form med ett misshandlande soundtrack är helt enkelt bara bra. Punk utgör bara en liten del av all den musik jag lyssnar på, men det är den som tilltalar mig mer än andra genrér jag lyssnar på, det är den som dominerar mitt liv på ett sådant sätt att den alltid är där, även när jag inte lyssnar på den. Ingen annan musik gör det med mig, inte på långa vägar.

EKA: Vad fick er att välja namnet “Burnt Cross”?

BC: Jag ville bara ha ett mindre stereotypt politiskt namn som inte handlar om system/stat och jag älskar old school-metal, men också ett tecken på vårt ogillande av religion, förmodar jag. En del retar sig på det och ser förknippanden med KKK och jag ser det själv, men vi är starkt antifascistiska och man hör det i våra texter, så ingen förvirring här, inte. Eftersom vi är en duo behövde vi inte bråka allt för mycket om namnet, det är det jag gillar med att göra all musik och arrangemang själv, du är chefen! :)



lördag 15 december 2012

The Lowlifes, "TV addiction"

/ ARTIST: The Lowlifes / TITEL: "TV addiction" / GENRÉ: Punk / ETIKETT: Club Underground / FORMAT: CD /

Den här plattan kom tidigare i år (eller möjligtvis sent förra året), i vilket fall som helst är det en av de trevligaste musikbekantskaperna jag gjort det här året, svenska såväl som utländska inräknade.

Innan jag lyssnat på skivan var jag lite skeptisk, jag hade fått för mig att bandet körde renodlat 77-stuk, nåt jag är en smula allergisk mot. Det här är emellertid bra, mycket bra och visst står bandet med ena benet i 1977, men det andra står i 1982 och vad som levereras är arg, uppkäftig, pogo-vänlig punk med attityd från gatan. Jag tror man skulle kunna säga att bandet låter som en del icke-brittiska band lät mellan 77 och 82.

Det enda bandet jag riktigt kan jämföra dem med är norska Premier League och i min bok är det en fin komplimang, för jag är ett stort fan av Trondheim's finest.

Men, tillbaka till musiken! Musikaliskt är det, som jag redan sagt, pogo-vänligt och snabbt, men ändå en smula melodi skymtande i bakgrunden, särskilt på spår som False Unity, som musikaliskt står, med sina fina gitarrslingor, ut som ett av de bästa spåren på plattan.

Textmässigt är bandet ok. Kanske inte de bästa lyricister jag hört, men långt i från de värsta med. Det är mycket punk och gata i attityden, vilket lyfter bandet över alla tråkiga överpolitiska band. Man snackar om tv, jobb, samhället, våld, med mera. Bästa spåret rent textmässigt, alltså, tycker jag är Jag finns inte alls, nåt som kanske överraskar en del med tanke på att det här är en ateistisk kampsång och jag är allt annat än ateist. Dock anser jag att en dogm som inte tål att ifrågasättas inte är en sann dogm och jag välkomnar bandets ateism. Även om jag inte håller med dem.

Som ni redan märkt uppskattar jag det här bandet massor och ser fram emot att höra nästa platta med och gärna bandet live.

Plattan får hela 82,3% i grad av tillfredsställelse!

fredag 23 november 2012

Gatans musik

Ett helt gäng gamla klassiska svenska punkakter har gått samman för att spela en välgörenhetskonsert för Stockholms hemlösa. 1/12 kl 17:00 på Fryshuset smäller det!

160 kr förköp eller 195 i dörren.

Mer info här!

The Dräperz i kungliga huvudstaden

Ett av mina favoritband inom genrén poppigare punk, nämligen The Dräperz, spelar i Stockholm den 15/12 tillsammans med Strindberg som Tortyr på Klubb Antisocial.

Mer info här!

onsdag 21 november 2012

Halbstarke Jungs, "Dissonant"

/ ARTIST: Halbstarke Jungs / TITEL: "Dissonant" / GENRÉ: Hardcore / ETIKETT: Sunny Bastards / FORMAT: CD /

Tyskland har en lång punktradition och många bra band har kommit därifrån, även om tysk punk för många börjar och slutar med Böhse Onkelz. Dessvärre. Därför är det kul att få recensera en tysk platta.

HSJ står musikaliskt med ena benet i tysk punktradition, stundtals låter det väldigt mycket sent tyskt 80-tal med välspelade gitarrslingor och så, men mest tycker jag det låter som många band lät under tidigt 90-tal, när hc och metal förenades en kort stund. Om man skall plocka ut ett band som jag tycker de kommer närmast, så är det nog Biohazard, i alla fall som de lät på State of the world address.

Jag lyssnar inte överdrivet mycket på hc och kan inte riktigt göra de mest relevanta jämförelserna, men jag gillar ändå vad jag hör, det är ett välkomnat avbrott till all två-ackords-oi! med bröl istället för sång som är så populärt nuförtiden.

Det är i alla fall inte så att bandet är metal-hc rakt av, de håller punkens fana högt, även om de bara lärt sig spela lite bättre än de flesta andra band.

Jag läste tyska i skolan, men skolkade rätt mycket och är kanske inte den bäste på att förstå tyska, men en del förstår jag och mycket av texterna är sympatiska. Inte minst då kanske på Nie ein Skinhead. Visst, folk får tycka vad de vill, jag är ingen pk-polis, men det är kul att folk vågar ta ställning för antifascism i en tid då de flesta skyr vänsterband som pesten, bara för att digga rac. Så massa respekt åt bandet.

En annan kul sak med bandet är att de håller på samma tyska fotbollslag som jag gör, FC Hansa Rostock.

Det här var lite annorlunda vad jag lyssnat på på senare tid och ibland är annorlunda bra, så också i detta fallet.

Jag ger skivan 71,3% i grad av tillfredsställelse!

söndag 18 november 2012

Last Seen Laughing, "Where we belong"

/ ARTIST: Last Seen Laughing / TITEL: "Where we belong" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Randale Records / FORMAT: CD /

Danmark kanske inte är ett jättekänt land i punkvägen, helt klart lillebror i sammanhanget om man jämför med de andra skandinaviska länderna och visst är det väl så att de band från Danmark som blivit kända ofta är stereotypt tråkiga überpolitiska band som Paragraf 119?

Men, för den som gillar punk är Danmark likväl ett intressant land även när det gäller hardcore, som till exempel duktiga Amdi Pedersens Armé eller oi!-akter som Hoolies och The Outfit. Enligt vad jag har förstått har ett par av medlemmarna i LSL tidigare spelat i just de två sistnämnda banden.

Den här skivan är stundtals bra, stundtals en smula tråkig. Jag tror att den hade blivit bättre om de hade släppt en EP i stället för en fullängdare.

Hur låter det då? Det låter som en blandning av Chiswick och Göteborg Sound med en kaxig mockney-cockney sångröst och fina allsång med skinsen-partier i refrängerna. Rent textmässigt kan de vad de sysslar med, det enda jag har emot dem är att ibland blir texterna lite väl stereotypa, varför sjunga något som så många redan har sjungit? Missförstå mig inte, det är absolut inte dåligt, men det säger en del om plattan när en av de bästa sångerna handlar om sex. Den låten är riktigt bra.

Men stundtals är bandet riktigt bra. Jag önskar bara att det var fler än två sånger på danska på plattan, för när de väl sjunger på danska, inte minst på låten Ingen fejl, visar de att de är ett av Skandinaviens bästa band. Den sången kommer att gå varm om och om på min stereo framöver. Det är just låtarna på danska som räddar bandet från att vara ett mediokert band till att vara ett bra band och eftersom de är duktiga musiker och duktiga på att skriva på danska, kanske nästa skiva borde släppas helt på danska? Visst, situationen i Århus kanske är som de sjunger i låten No oi! concerts och bandet kanske måste sikta in sig på att spela utomlands, men jag tror att svensk publik tillsammans med publiken i många andra länder lätt skulle kunna digga dansk oi! Så svår är inte danska att förstå!

Det här var en trevlig bekantskap och även om inte hela plattan är bra, så finns det ett par låtar som lyfter den och jag ger den 68,4% i grad av tillfredsställelse!

PS. Forza FCN!

Bli medlem i EBK!

Sveriges, kanske världens, punkigaste fotbollsklubb, Eslövs Bollklubb, vill att fler blir medlemmar i klubben.

Jag är naturligtvis själv medlem, för om man löser medlemsavgiften, 200 kr/året för passiva medlemmar, hjälper man till att finansiera klubben och därför borde alla som bor i Eslöv vara medlemmar!

Dessutom får man fina rabatter på en del affärer i staden och man går billigare in på hemmamatcherna med. Men, framför allt, är du medlem i klubben visar du att du bryr dig om klubben!

Så, bli medlem! Gå in på EBKs hemsida och ta reda på hur man anmäler sig där!

fredag 16 november 2012

Intervju: Thomas Eine

EKA: Berätta lite om din relation till jamaicansk musik och hur den uppväcktes. Berätta gärna lite om hur du blev skinhead med och hur scenen i Stavanger såg/ser ut. Vad jag har förstått, så har Stavanger en av de äldsta scenerna i Norge. Vad skiljer den från scenen i Oslo?

TE: Började, som många andra med oi! och 2 Tone i 14årsåldern och upptäckte efter ett ta 60-talsreggaen. Nu hade jag sån tur att jag har en äldre bror som är väldigt inne på reggae och han gav mig en solid introduktion till det hela. Det blev en musikalisk väckelse och förälskelse som finns kvar idag, till min plånboks besvikelse! Stavanger har haft skins sen slutet av 70-talet och har således den äldsta scenen i Norge. Skillnaden mot andra städer i Norge är att man i Stavanger alltid haft mer fokus på 60-tal och reggae; intresset för oi! och sånt har varit väldigt litet.

EKA: Berätta lite om Get Ready! och vad det är för folk som kommer dit, är det bara subkulturellt folk, eller?

TE: Jag flyttade till Oslo för runt två-tre år sen och startade omedelbart upp Get Ready! på Rockefeller. En kväll med strictly 60's sound på originalvinyl! Ända från början har det kommit mycket folk, så det är uppenbart att ett sånt koncept saknades i Oslo. Det är egentligen alla slags möjliga folk som kommer; skins, mods, punkare, studenter, unga, gamla, scooterister – inte på något sätt bara subkulturella. Och så vill vi ha det; så stor variation som möjligt!

EKA: Vilka norska band/artister förutom utmärkta the Phantoms bör våra läsare känna till?

TE: Det finns väl egentligen inte så väldigt många andra ska-band i Norge av idag; men Yoga Grossist från Oslo är bra, och gillar du mer 2 Tone-inspirerad ska är Skanksters från Stavanger absolut rekommenderade. Förutom dem är det väl inte så väldigt mycket att hänga i julgranen. Personligen föredrar jag en bra dj-kväll före en konsert med ett live-band, det måste jag erkänna. Reggae är bäst på skiva, ha ha!

EKA: Vilka svenska ska/reggae-akter gillar du?

TE: Hmmm, på det fältet är jag inte helt uppdaterad, måste jag erkänna! Känner till väldigt få såna svenska band, men jag är väldigt förtjust i både Håkan Hellström och Moneybrother!

EKA: Hur mycket respekt får du som 60-talsreggaegourmet av roots-folket? Vill minnas att AMUN-folket kört en del rootsigt material i Oslo, kommer det folk därifrån på era klubbkvällar, eller har de attityden att icke-roots är icke-bra?

TE: Det finns väl egentligen inte så väldigt mycket "crossover" från roots-scenen till vår 60-talsgrej. Självfallet finns det en del av rootsfolket  som är genuint intresserade av musiken, det märker vi på Get Ready!, men har det intrycket att för många av rootsfolket är det vi kör lite väl mesigt, kanske. Och det passar oss fint, vi vill helst inte associeras med flummiga haschrökare, squats, hampakläder och liten musikkärlek bortom Bob Marley. Get Ready! är på det sättet kanske lite mer associerat med soul-scenen än med roots.

EKA: Vad är det bästa respektive sämsta med ska/reggae-scenen i Norge av idag?

TE: Folk har svultit på ska/reggae länge nog här i Norge, så det bästa med scenen här idag är väl att folk nu är väldigt entusiastiska; det är mycket som händer och det är förhållandevis många som kommer på arrangemangen. Det värsta är väl att väldigt många i landet fortsatt tror att reggae bara är "Buffalo soldier", dreads och hasch.

EKA: Vad tycker du om BK Vikings prestationer denna säsongen och vad tror du om nästa?

TE: Efter att Kjell Jonevret tog över har det gått riktigt bra och det ser lovande ut inför nästa säsong. Helt otroligt att Åge Hareide fick sitta så länge som han gjorde, men han klarade i alla fall inte förstöra hela säsongen. Får man in en offensiv stjärnspelare nu, så snackar vi medalj 2013!

EKA: Hur stora är chanserna att Moralens Voktere någonsin gör en comeback?

TE: Haha, dessvärre, det är nog väldigt liten chans! Skulle väldigt gärna gjort det (och jag och många andra hade gärna sett det - red.); det hade varit väldigt kul, men bandmedlemmarna är spridda runt omkring och upptagna med sitt. Jag kanske skulle ha rekryterat några nya musikanter och spela under Möralens Vöktere-namnet, ha ha? "Thomas Eines Möralens Vöktere". Men frågan är väl om det finns många utanför Stavanger som vet vem vi är/var...

lördag 3 november 2012

Overload, "Godkiller"

/ ARTIST: Overload / TITEL: "Godkiller" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Mother Fucking Sounds / FORMAT: CD /

Overload är ett ungt, nytt band från Cambridge, en i punkväg stad mest känd för att vara födselseort åt bandet Subculture, som gett oss favoritlåten In your time. Det var också Subcultures sångare som på facebook tipsade mig om bandet och för det är jag honom evigt tacksam, för Overload är engelsk oi!:s framtid. Inte bara för att de är ett ungt band, utan även för att de är fruktansvärt bra.

Musikaliskt är Overload ett band som kombinerar det bästa från oi! med det bästa av punken, så jag tycker att etiketten "streetpunk" för en gångs skull är passande. När jag säger punk menar jag då inte trist '77-punk., utan snarare '82. Faktum är att de har ett stundtals anarkopräglat sound, inte bara musikaliskt, utan även i sångstil.

Till detta anarkoaktiga har de en brickwall-oi!-primitivitet i själv musicerandet. Så även om de oftast låter som ett av mina absoluta favoritband, Rudimentary Peni, har de också stunder då låter som det gamla Blackpool-bandet Antisocial, om än i anarkohastighet.

Om man skall jämföra dem med något svenskt band tycker jag våra lokala, mellanskånska hjältar, Porr 00 kommer närmast. Precis som Overload var Porr 00 ett band som kobinerade streetpunk med anarkoinfluenser.

Hursomhelst! En annan sak jag gillar med Overload är att för tillfället är brittisk oi! ganska trist. De flesta brittiska band kör bara texter om hur tuffa de är, hur mycket de dricker och hur bra de är på att slåss. Visst, tough guy-oi! har sin charm, men Overload blir då en fräsch förnyare genom att återuppta den tidiga oi!-scenens samhällskritik. De påminner faktiskt om The Oppressed innan Roddy blev överpolitisk. Overload bär inga banderoller, men de har sunda klassvärderingar och kritiserar allt från banker till präster och medelklassvänsterfolk. Kort sagt, de kritiserar alla som tjänar på att vi arbetarklasshjältar behandlas som skit från den dag vi föds.

Dessutom är en av låtarna på italienska, vilket är en kul omväxling.

Som ni kanske märkt tycke jag det här var en riktigt bra platta. Det gör jag verkligen och uppmanar alla att köpa den och stödja bandet! Skulle vara kul om nån tog hit dem för en spelning med!

Köp plattan, stöd bandet, för den får hela 81,3% i grad av tillfredsställelse!

lördag 20 oktober 2012

Burnt Cross, "Break the law, not the poor"

/ ARTIST: Burnt Cross / TITEL: Break the law, not the poor / GENRÉ: Anarkopunk / FORMAT: Vinyl-EP / ETIKETT: Schizo /

Det här är ett argt plaststycke anarkopunk och innan jag skriver vidare om det vill jag bara påpeka att min filosofi är "oi! not politics! och jag är inte anarkist.

Trots det gillar jag anarkopunk, eller rättare sagt klassisk anarkopunk. Jag gillar soundet och ilskan. Tyvärr är dagens anarkopunkscen lika stereotyp och tråkig som oi!-scenen är. Om oi!band bara sjunger om fotboll, slagsmål, öl och snuthat, så är anarkopunken trist på det sättet att den låter likadant musikaliskt som den gjorde på 80-talets glansdagar, även om politikens skiftande karaktär gör att anarkopunkarna i alla fall kan hitta nya inspirationskällor. Jag skulle vilja att den textmässiga utvecklingen följdes av lite mer musikaliskt experimenterande.

Med det sagt sticker det här bandet ut en smula från mängden. Visst, det är arg södra Londondialekt, det går snabbt, inte för många ackord och sångaren härmar till och med Colin från Conflicts klassiska snack-sång. Det som gör Burnt Cross annorlunda och värda att lyssna på är det faktum att visst, det är fantasilöst, men de gör i alla fall vad de gör bra. Det är ett gediget hantverk och jag kan tänka mig att folk som gillar anarkopunk mer än vad en gammal skinnskalle som undertecknad gör finner den här plattan väldigt, väldigt bra och kan komma med nostalgiska kommentarer.

Texterna är också bra. Låten Ian Tomlinson skulle kunna vara skriven av ett oi!-band. Vidare covrar de en av mina absoluta favoritband inom genrén, nämligen The Apostles och gör en hejdunrande fin version av deras Mob violence.

Det är också kul att bandet kan tänka själva och inte bara sysslar med musikpolitisk nekrofili. Det finns så många band som eftersträvar att föra fram samma budskap som de klassiska banden, utan att tänka på vad som hänt sen Crass la ner och vilka politiska slusatser som gjorts sedan dess. Burnt Cross är inte ett sånt band. De är inte pacifister, utan snackar klasskrig.

Det här var kul att lyssna igenom och recensera. Musikaliskt är plattan bra, om än en smula stereotyp, textmässigt är den naturligtvis förkastlig, om än intelligent.

Sen är det såklart skitkul att svenska Schizo är med och släpper den. Hoppas på fler svenska anarkosläpp inom snar framtid!

En schyst platta som gjort ett medelmåttigt intryck får 68,3% i grad av tillfresställelse!

fredag 19 oktober 2012

...of course they fucking do!

Jag kom in i scenen "på riktigt" nån gång under 90-talet, även om jag ofta pendlade mellan längre hår och rakat och klädde mig mindre uniformsmässigt. Det var först i början av 2000-talet jag klädde mig som skinnskalle rakt av. Då hade jag, emellertid, lyssnat på punk, reggae och ska sedan slutet av 80-talet.

Under 90-talet läste jag Richard Allens böcker och ville ut och smiska hippies, likt de flesta unga skins ville på den tiden. Det var viktigt att dricka öl, käka kött och hata hippies. Inte för att det fanns så många på den tiden.

Paralellt med detta skulle man också hata bandet Crass och alla dess efterapare. Crust var inte heller populärt. Hippie punks!

Jag har emellertid inom mig själv en upprorisk ådra. Om nån säger till mig att man måste göra vad som befalls, så gör jag ofta motsatsen om jag inte studerat och skapat mig en ordentlig uppfattning om frågan, som jag därmed kan sympatisera med.

Jag började köpa anarkopunkplattor och jag gillade musiken och fann deras budskap sympatiskt, även om jag analyserade det, som den avgrundskommunist jag var på den tiden som "småborgerligt".

Nu är jag kristen, har rakad skalle och går i subkulturella kläder uppblandade med vanliga och ser mig inte egentligen som skinhead längre. Men jag har kvar min kärlek till musiken, till oi! och Crass-banden.

Jag lyssnar minst lika ofta på de bästa anarkobanden som The Mob (UK) eller Zounds som jag gör på The 4-skins. Just de banden jag nämnde, The Mob och Zounds är viktiga och rejält bra musikaliskt hantverk, för de delade Crass åsikter och policy, men apade inte efter dem musikaliskt, likt alla dagens anarkopunkband apar efter Conflict, utan utvecklade sin egen stil och gav den en känslomässig twist som Crass saknade. Rudimentary Peni skall vi inte tala om hur fyttirakkern grisegenialiske de var och är!

Men Crass och deras scen byggde hela sin existens, textmässigt sett alltså, runt protest mot religion och bomben. Nu är kalla kriget över och vi lever i högst sekulariserade samhällen. Är Crass relevanta och vad har de gett punkscenen i sin helhet?

Crass är relevanta. Som nån i bandet sa på soundclippet på Best before, Crass verkliga prestation är att, något ironiskt, lärt folk att tänka själva. Deras opposition mot överheten och kommersialismen är också fortsatt relevant. Jag är själv kristen, monarkist och patriot, men jag finner något fint i ett budskap som går ut på att de som bestämmer inte skall ta för givet att vi är beredda att lyda deras minsta vink.

Men Crass viktigaste arv ligger inte i sitt budskap, utan i deras praktik. De flesta gamla punkare som varit med sedan slutet av 70-talet dissar oi! såväl som Crass och anarkopunken. För dem var punken ett avantagrdistiskt experiment för övre medelklassens konststudenter. Visst, det fanns band som Sham 69 och även om de betydde mycket för mig en gång i tiden, så är deras arv egentligen ganska begränsat.

Crass gjorde något annat.

Vad Crass gjorde var att starta eget skivbolag, eget tryckeri, skriva böcker, spela in film, ge stöd åt husockupantrörelsen och rent allmännt byggde upp en gatubaserad scen, en total punklivsstil skilld från Pistols, Clash och Sham.

Crass räddade punken. Om man skall jämföra deras betydelse för punken med något annat bands betydelse för sin musikstil, så är Crass för punken vad Run DMC var för rappen. De förde dem tillbaka till gatan, gav dem ett etos och byggde en motkultur. Utan Run DMC skulle varken Public Enemy eller 2 Live Crew haft en scen att vända sig till och utan Crass skulle varken Conflict eller Peter & The Test Tube Babies ha en chans att slå igenom.

Hur tydligt detta är går bland annat att se på hur de många olika sub-genrerna korspollinerade varandra. En snubbe ur Conflict gick vidare till 4-skins, en snubbe ur Special Duties spelade senare i D.I.R.T. och The Business covrade Crass paradlåt.

Det finns mycket inom anarkopunken, såväl som alla andra punksubgenrer, som är sämre, men den bakomliggande filosofin är unik. Kan en ny generation arga punkare inspireras av Crass bakomliggande diy-filosofi, men likt The Mob och Zounds gjorde, skapa ett eget sound och dessutom inte vara rädda för att applicera en rejäl dos humor eller utforska emotionella texter med bas i samhällskritiken och vad samhället gör för individen, ja då kan punken mycket väl "bli ett hot igen".

söndag 7 oktober 2012

Inget spel i högre division nästa år!

Vi lyckades bara klara av 3-3, ser jag på internet, borta mot Åhus/Horna idag, vilket innebär att vi kommer på fjärde plats, med lika många poäng som tvåan och trean, men med sämre målskillnad.

Resultat och tabell hittar ni här!

Vad skall man säga? Visst hade det varit kul att gå upp en division, men man blir ju inte mindre stolt över laget, hemmafansen eller staden för det. Nästa säsong går vi upp i trean, jag kommer att vara på plats på hemmamatcherna, kommer du?

Låt oss då hoppas att Eslövs spelare spelar ännu bättre, att fler kommer på matcherna och att det hörs att det är vi som har hemmaplan på läktarna. Jag tror benhårt på att supporters kan peppa laget. Lite av tanken bakom den här bloggen är att peppa supporters att komma på matcherna och att göra klubben känd i fotbollssverige, men också att peppa spelarna. Jag är, som bloggare, allt annat än objektiv, jag är Eslövit och det är jag stolt över!

Tillsammans kan vi, om vi bara vågar, sjunga för spelarna, ha med en flagga eller något annat skoj för att ge klubben en levande supporterkultur!

Sen hoppas vi förstås att Höörs IS inte kvalar in till division 2, utan blir kvar i trean, så att vi kan ha känsloladdade lokalderbyn igen.

Forza Eslöv!

Ian Tomlinson

Ian Tomlinson, en hederlig engelsk knegare, dog efter ett polisingripande häromåret. Enligt många blev han mördad av polisen, men ingen polis har fällts. Detta är bara det senaste fallet i en lång rad tvivelaktiga ingrepp från polisens sida och tankarna går till fotbollsmartyren Gabriele "Gabbo" Sandri, som blev skjuten sittandes i en stillastående bil och vår egen Osmo Vallo.

Jag tänker inte kritisera Englands polisväsende, det får engelsmännen göra själva. Det räcker med att konstatera att polis och väktare i Sverige, i alla fall, gör sitt bästa för att ta ut sina aggressioner på unga skins och punkare. Jag tror vi alla som tillhört subkulturen har råkat ut för det nån gång.

Vad jag däremot gör är att skänka Tomlinsons familj en tanke och bildar mig en uppfattning i frågan. Oavsett om polisen mördade honom eller inte, så är Ian död och Storbritanniens magnifika tabloidpress har gjort en cover-up och utmålat poliserna som bror duktig i sedvanlig ordning. Trots bilder på polis som slår honom med batong, helt oprovocerat, så skrev tidningarna om en polis som försökte hjälpa en döende man!

Därför uppmanar jag alla min bloggs läsare att besöka och läsa på webbsidan The Ian Tomlinson Family Campaign!

Rest in peace, Ian!

fredag 5 oktober 2012

En intervju med Close Shave

EKA: Vem är med i den nya line-uppen och varför bestämde ni er för att återförena bandet?

CS: Line-uppen är Fluff – sång, jag (Jedd) – Gitarr, Sid – bas, Steve – trummor. Fluff ville återförena bandet för en bra tid sedan och kontaktade Steve, han kontaktade även Sid, som också ville, men problemet var att man inte kunde hitta en gitarrist, så återförenandet lades på is. Jag snackade med Fluff en kväll om att återförena bandet och jag sa att jag gärna skulle vara med.

EKA: Låter ert nya album som er klassiska Hard as nails, eller har ni bestämt er för ett annat sound?

CS: Den nya plattan är ett livealbum, så det finns sånger från de flesta av Close Shave's släpp, däribland Hard As Nails.... Men också nåra nya sånger.

EKA: The Midlands är hem till några av de bästa banden i scenen, däribland Crux och Loyalty, såväl som nåra dodgiga band som English Rose och Razors Edge. Hur är scenen där idag och finns det någon anda av unity mellan punks och skins?

CS: Det finns egentligen ingen unity-anda, men alla kommer överens med varandra. Scenen är fin här för tillfället, många band som spelar och en hel del Reggae nights

EKA: Vad är den största skillnaden i dagens skinheadscen jämfört med när ni först blev skins?

CS: Kan inte svara egentligen, eftersom jag inte var med på den gamla goda tiden... Nuförtiden är scenen finfin i alla fall, massor utav nya oi!-band bildas och gamla återförenas.... Scenen verkar gradvis växa.

EKA: Vilka fotbollsklubbar stöder ni och vad tycker ni om modern fotboll? Stöder ni nåra lokala amatörlag med?

Fluff är West Ham, Steve är Birmingham City, jag är Villa och Sid är Port Vale

EKA: Ni skall snart dela scen med ett svenskt band, Pitbull Farm. Ser ni fram emot det gigget och finns det nåra andra svenska band ni gillar? Skulle ni vilja spela i Sverige och hur arrangerar man ett gig med er?

CS: Jag ser faktiskt fram emot det gigget massor, jag är ett stort fan av psychovbilly, såväl som av oi!... Så det skall bli kul att dela scen med ett riktigt 'Billyband

Om det finns nåt intresse av att boka oss, så skicka oss ett meddelande på: www.facebook.com/closeshaveofficial

EKA: Om er musik var en sport och inte musik, vilken sport skulle den vara? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller nåt elegant och precist som biljard eller kanske nåt helt annat?

CS: Förmodligen fotboll, eftersom alla älskar fotboll, hahaha

EKA: Nåra ord till era svenska fans?

CS: Tack för allt intresse för bandet genom åren! Skulle gärna spela där nån dag!

Sjuttisju, "Skit i stan"

/ ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Skit i stan" / GENRÉ: Trubadurmusik / FORMAT: CD-EP / ETIKETT: Stockholm Södra Records /
 
(Skivan finns också på Spotify)

De flesta stora fotbollsklubbar har musiker som diggar dem. Av alla eldsjälsartister på gräsrotsnivå är nog AIK-trubaduren från 90-talet den mest kände, men Hammarby's Sjuttisju är den bäste.

Det här är pubmusik med hög allsångsfaktor och några av de bästa texterna från någon svensk artist. Visst, de glorifierar Bajen, men Sjuttisju är trots sitt bajande uppenbarligen en mycket intelligent man med en känsla för lyrik som överträffar allt annat jag hört inom subkulturell musik på svenska. Det är så bra att man nästan vill bli bajare själv.

Det här är med andra ord, en näst intill perfekt platta. Sjuttisju har nog sin anledning att ha med låten Gustav, men jag tycker den drar ner på hela skivans kvalité. Skivan hade helt enkelt varit bättre utan den.

Texterna till låtarna handlar, föga uppseendeväckande, om Bajen och Stockholms södra kvarter. På Socialgrupp 3, ett av mina favoritspår på plattan får man dessutom lite trasproletär stolthet som värmer i hjärtat på en gammal deklasserad lodis som undertecknad.

Jag gillar också låten Hat, även om jag inte är kategori c själv, utan kategori a. Men man får ändå ge honom att han är fyndig i att beskriva Bajens rivaler, såväl som väktare.

Jag skulle uppmana alla fotbollsfans att stödja den här artisten så gott det går och jag har sett Bajen-stickers i Lund, så om det finns en supportersklubb där skulle jag uppskatta om de tog ner honom för en spelning. Man känner ju igen kärleken till ens eget lag i hans texter och eftersom jag ibland går på Landskrona BoIS hemmamatcher vet jag att bajare gillar att sjunga med, så jag tror nog att han gör sig riktigt bra live.

Det har var en fin upplevelse sång, gitarr, trummor och flöjt, mycket angenämare än electro-plattan jag recenserade av samma artist för nån vecka sen.
 
En bra platta får ett bra betyg. 98,3% i grad av tillfredsställelse.

tisdag 2 oktober 2012

En intervju med Projekt 9

EKA: Jag tänkte ni kanske kunde börja med att presentera bandet, vem som gör vad och vilka band ni spelat med tidigare, plus att berätta lite om bandet historia hitintills.

Arthur: Bas (Med i The Lowlifes och tidigare i bland annt Poor Old Slugs)
Erik: Sång (Tidigare med Frenzy Four)
Ville: Trummor (Med i The Lowlifes)
Johan: Gitarr (Med i Agent Bulldogg och Antipati)
Opoku: Gitarr(Med i The Lowlifes)

Arthur: Vi började någon gång 2009 utan ambitioner. Sedan dess har vi blivit av med två medlemmar och värvat tre nya om man ska vara noggrann. Tre gig (med första framträdandet bortärknat) är avklarade och vi siktar på att det ska bli fler.

EKA: Ni har, som sagt, spelat i många andra band tidigare, så vad är det musikaliskt som gör Projekt 9 till bandet det är om man jämför det med era tidigare? Hur skulle ni beskriva er musik?

Arthur: Projekt 9 låter inte som något tidigare band vi har spelat i, men influenser kommer nog från alla. Vi har alla skrivit musik till våra tidigare grupper så nu blir det till att lyssna på många viljor när det är något nytt på g. Än så länge har det funkat bra.
Generellt är det ganska enkel musik, med både hårda bitar och poppigare partier.

EKA: Flera av er har nyligen gått från punksubkulturen till skinheadvärlden. Vad var det som fick er att byta stil?

Arthur: Jag vet inte riktigt om det stämmer. Och det får någon annan svara på.

Ville: Stämmer inte riktigt som Arthur säger. För min del har det alltid varit och alltid kommer att bli punksubkulturen som är aktuell.

Opoku: Det är bara jag som nyligen gått över till "skinheadvärlden". Jag gjorde det för att det kändes rätt.

Johan: Man är ju numera inne på 10e året va.

EKA: En stor del av den här bloggen handlar om Jamaicansk musik och northern soul, så jag tänkte fråga er i bandet vad ni har för relation till genrérna. Är det nånting ni lyssnar på alltid, ibland eller bara på sommarens grillfester? Nån särskild artist ni gillar jättemycket och som ni kan dela med er av? Tänkte också fråga er vad ni tycker om ”modernare” Jamaicansk musik, typ dancehall och ragga.

Arthur: Jag gillar Judge Dread. Dancehall och ragga, det är väl bara skit?

Ville: Ingen relation alls egentligen. Dock finns det riktiga pärlor i de båda genrerna. Har egentligen ett intresse att gräva mig lite mer i dessa, men det är brist på tid då jag gräver mycket i punk och det finns en jävla massa kvar att gräva fram.

Erik: Gillar en hel del gammal ska och reggae. Northen soul går väll an som bakgrundsmusik, annar intresserar det mig inte specielt. Och ja Arthur,
dancehall och ragga är bara skit!

Opoku: Uppskattar också en hel del ska och reggae. Hatar dock all ragga dancehallskit.

Johan: Gammal reggae är alltid uppskattat på lördagkvällen, men ytterst sällan en tisdagmorgon om du hajar vad jag menar.

EKA: Vad tror ni om samhällsklimatet i Sverige? Kommer det att bli fler punkare och skinnskallar om samhället fortsätter vara lika rövknullat som det är under alliansen, likt det kom flera punks and skins under Thatchers era?

Arthur: Att det håller på att balla ur helt ooch hållet kan vi väl vara överens om? Angående mer punkare och skinnskallar, folk är ju bara hipsters nu för tiden.

Johan: Tror tyvärr som arthur att det inte funkar på samma sätt längre, folk engagerar sig inte längre i riktiga subkulturer, det är bekvämare att bara sitta och fåna sig med en iPad och sluta raka sig. Med lite tur kan det väl vända men jag räknar med att vi varken blir färre eller fler.

EKA: Gillar ni fotboll? Nåt särskilt lag ni håller på? Vad tycker ni om modern fotboll?

Arthur: En gång himmelsblå, alltid himmelsblå. Fotboll är bäst att spela (och inte att titta på), med fötterna och på modernt vis (på typ playstation).

Ville: Nää, bara när det är EM och VM.

Erik: Är i dagensläge inte speciellt insatt längre! Men
ÖSK när det gäller svenskfotboll i alla fall.

Opoku: West Ham United. Modern fotboll... Så länge det är West Ham är det bra.

EKA: Om er musik hade varit en sport och inte en musikstil, vilken sport hade den varit? Nåt hårt och fysiskt som rugby eller elegant och precist som biljard?

Arthur: Jag kan inte komma på någon sport som är spännande nog faktiskt, även fast både Prins Carl och Vindicate This! lyckades med att vara fyndiga.

Johan: Vi spelar alltid biljard när vi repar, så det får bli det.

EKA: Några ord till era skånska fans? När spelar ni live nästa gång?

Arthur: Har vi några? Kul att ni gillart! Vi spelar live nästa gång någon bokar oss! (Projektnio@hotmail.com)

måndag 1 oktober 2012

Projekt 9

Projekt 9 är ett relativt nytt band som gjort ett par uppskattade spelningar och som har medlemmar från flera andra band. En låt, Elak elak elak, en cover på 4-skins klassiker (gissa vilken!) finns upplagd på youtube och den låter riktigt lovande. Av filmen att döma är de här killarna riktigt bra live.

Låten som finns på youtube är det enda jag hört av dem, så jag skall inte höja dem för mycket till skyarna, men om de har annat material av samma klass är de givna på en spelning nära dig snart.

Kolla också upp deras bandbloggsida!

Liberator, "Stand and deliver"

/ ARTIST: Liberator / TITEL: Stand and deliver / GENRÉ: Ska / FORMAT: CD / ETIKETT: Break a leg /

Den här skivan kom häromåret, men är ändå, av flera anledningar, värd att uppmärksammas.

Min kärlek till ska går lång väg tillbaka, jag diggade Madness som liten och Liberator var med om att återuppväcka min kärlek till genrén när deras Freedom fighters kom. Dock får en sak pinsamt erkännas och det är att jag sett band som The Specials och The Selecter, men Liberator, trots att de är skåningar, har jag aldrig sett live.

Men, tillbaka till skivan. Jag gillar den. Jag har alltid sett Liberator som Sveriges Madness, inte bara på grund av musiken, utan även på grund av texterna. Visst, Liberator var med om att utveckla det svenska 90-talssoundet och gjorde det väldigt fint. När det sen blev 2000-tal, så började många band att undersöka rötterna och många, tycker jag, låter betydligt mer 60-talsinfluerade än 2tone. Därför är det kul att Liberator på denna platta ligger kvar i sent 70-tal/tidigt 80-tal.

Men om Liberator på en del låtar på den här plattan låter som Sveriges Madness, så låter ockkså på en del låtar som Sveriges Specials. Inte bara musikaliskt då, utan, de har också ett textmässigt djup på låtar som Head full of nothing och Working week som jag tycker de saknat förr.

Bästa låten på plattan är titelspåret.

Detta är en av Sveriges bästa ska-plattor någonsin.

Den får utmärkta 92,7% i grad av tillfredsställelse!

lördag 29 september 2012

Eslövs BK - Glimåkra IF: 2-2

Till att börja med, det har varit förbaskat kul att följa EBK den här säsongen i bokstavligt talat ur och skur. Det är möjligt att vi inte kvalar in i trean, men i vilket fall som helst, så kan man bara säga, så här efter säsongens sista hemmamatch att laget är en stolthet för staden. Precis som vi har ekonomisk kris nu, vilken vi kommer att ta oss ur, så satte Dennis Nilsson 2-2 målet och räddade en pinne åt oss i sista minuten, när det såg som mörkast ut. Därför får Dennis Nilsson (dä) även titeln matchens lirare av mig.

En annan sak som var rolig med dagens match var att vi dominerade på läktaren. Som vanligt kom det lite ljud ur oss försynta Eslövsbor, men man hörde i alla fall inte motståndarklacken. Är det något jag retar mig på med EBKs fans förutom att de inte dyker upp på matchdag, så är det att vi gör så lite ljud ifrån oss. Eller ens applåderar laget när det kommer in. Visst, det är kanske för mycket att begära att vi skall ha en singing section av Celtics kaliber, men lite kunde vi väl heja på vårt lag? Gärna några sånger med. Det finns ett par eldsjälar som sjunger och hejar och jag önskar vi kunde bli fler inför nästa säsong.

Matchen idag var rolig, även om vädret var sämre och jag trodde i 90e minuten, tills Dennis Nilsson satte 2-2 att vi skulle förlora. Man kan skämta om Glimåkra och så, men de visade sig ändå jämbördiga med oss, även om deras 2-1-mål var ett självmål som någon i EBK satte i 76e minuten. Stundtals var spelet väldigt fysiskt med. Det var lite "engelskt" idag.

Första målet satte Glimåkra i 9e minuten och försvarade sin ledning fint länge, även om EBK inte på något sätt gav upp och i 30e minuten visade det sig att Göingarna försvarade sig väl hårdhänt, för då fick vi en straff som Eldar Selimovic satte mycket snyggt.

Två skott stod ut idag, dels Dennis Nilssons vackra 2-2 mål, dels det ofrivilligt komiska "räddandet" av bollen från Glimåkras målvakt, som hade kvalificerat sig för en "Sport Bloopers" på teve i 52a minuten. Hela EBKs sektion av läktaren vek sig dubbel.

Så det är bara att summera och säga tack till klubbens alla spelare och ledare för vad de gett en under säsongen, men även till alla de trogna fans som dykt upp under en säsong som präglats av dåligt väder.

Hoppas vi ses nästa säsong med!

måndag 17 september 2012

Johan Andersson, "Project SKA"

/ ARTIST: Johan Andersson / TITEL: Project SKA / GENRÈ: Ska / FORMAT: CD / ETIKETT: DIY /

Jag har skådat svensk ska:s framtid och den är ljus! Den här femspårsplattan är det bästa som presterats inom svensk ska sedan USCB Allstar's Class Brutals!

Skivan andas 60-tal och är så välgjord att man skulle kunna tro att det är något som spelats in på Studio 1 för 50 år sen och sedan glömts bort och inte, som det är, ett enmansprojekt av en hypermusikalisk svensk kille som spelar alla analoga instrument själv.

Jag gillar 60-tals-ska massor och särskild instrumentala låtar, varav det finns två på den här plattan, utmärkta Gipsy ska och The Awakening. Gipsy ska är plattans, enligt mitt tycke, bästa spår, just eftersom den är så dansvänlig och just dansvänligheten är ju puddingens bevis i genrén. The Awakening är också bra, mycket tack vare ett par tunga gitarriff som skulle kunna vara snodda från ett annat 60-talsband, nämligen The Small Faces!

I vanliga fall gillar jag musik med ett socialt budskap, även om jag inte är överdrivet förtjust i band som inte har något hjärta, utan bara lusläst Marx eller Bakunins verk och letat efter ord som rimmar i stället för att tänka själv. Därför kommer en sån här platta, med samma naiva kärleksbudskap som finns i många jamaicanska 60-talslåtar som ett välkommet avbrott till andra akter jag gillar.

Andersson har en fin, aningen laidback röst som påminner, om än inte lika kvalitativt, som Desmond Dekker eller Derrick Morgan, vars The Hop han gör en helt ålreit version av.

Jag hoppas detta inte är ett engångsprojekt. Andersson borde upptäckas av alla inom scenen i Sverige och internationellt och ges ett ordentligt kontrakt och nå ut till ska-älskare på bredare front, om det är det han önskar.

Det enda som är synd med plattan är just att det är ett enmansprojekt. Jag skulle gärna se ett band spela hans musik och det live.

En oerhört bra platta får ett nästan perfekt betyg.

98,9% i grad av tillfredsställelse!

lördag 15 september 2012

Sjuttisju, "Ett lag, en kärlek - ett lag, mitt liv"

/ARTIST: Sjuttisju / TITEL: "Ett lag, en kärlek - ett lag, mitt liv" / GENRÉ: Indie electro oi! / FORMAT: CD / ETIKETT: DIY /

Så här är det, när jag gick i skolan på 80-talet fanns det två hårdrockare i klassen, resten var synthare. Jag var en av de två och vi vände vårt underläge till terror genom att angripa syntharna som individer, de var så överklassiga att de aldrig ens tänkt tanken att hålla ihop mot oss två. Sen dess har jag en aversion mot elektrisk musik, även om akter som Massive Attack och Kosheen går att lyssna på.

Varför säger jag då detta? Jo, därför att detta är en platta "indie electro oi!". Jag vill verkligen gilla plattan. Genomgående tema på plattan är kärleken till Bajen och just Bajen och GAIS, tycker jag, är ganska ensamma om att hålla gamla tiders fotbollskulturs fana högt i svensk elitfotboll. Lägg sen till att texterna är extremt bra. Det här är inget hafsverk, utan en genomtänkt platta som uttrycker samma passion för Bajen som jag har för EBK.

En annan kul grej är hyllningen till de som byggt upp Bajen Fans Hockey.

Musiken plågar mig, men jag gillar plattan och jag har massa respekt för Sjuttisju, inte minst för låten Krossa hycklandet!, som tar upp modern fotboll och Bajendub, som uttrycker fina känslor för en fin klubb och dessutom gör det till, för att vara electro, halvschyst musik.

Den här plattan får ett högre betyg än den är värd på sina (dåliga) musikaliska meriter, därför att textförfattandet är något av det bästa jag kommit över på länge.

Plattan får 78,3% i grad av tillfredsställelse!

Eslövs BK - Hardeberga BK: 2-1

"Meine Heimat, meine Liebe, mein Verein", det vill säga "Mitt hem, min kärlek, min förening" står det att läsa på en av mina Hansa Rostock-halsdukar, men det kunde gärna lika stå för EBK.

Oavsett om vi tar oss upp i trean igen eller ej, så slår ens hjärta några extra slag av kärlek och lokalpatriotism när EBK vinner och den här säsongen har det varit fruktansvärt kul att följa klubben. Det är liksom en självklarhet att man stödjer klubben som representerar inte bara hela staden Eslöv, utan också vad riktig fotboll handlar om. I fyran finns inget Manchester City, men heller inget Pompey. Klubbarna är jämnbördiga och gamla tiders fotbollsanda finns representerad på läktaren, just på grund av att EBK för oss som går på matcherna är kärlek och stolthet!

Nåväl, nu till själva referatet!

Det som slog mig i början av matchen var vilket fint passningsspel EBK spelade. I vanliga brukar det ju vara engelskt stuk på EBKs taktik, men det här kändes katalanskt! EBK hade många fina chanser, men aldrig något riktigt bra avslut i första halvlek. I halvtid kändes det som att vi antingen skulle rasa av demoralisering, eller vinna fint.

Därför kom det som något av en kalldusch när Hardeberga petade in 0-1 i 51a minuten. Tack och lov gav EBK inte upp, utan kämpade på bra och 1-1 kom genom Tahir Krasniqi i 60e minuten. Tahir får också titeln matchens lirare av mig, för han var den som var målhungrigast i laget och mest peppad, något som syntes lång väg.

I 66e minuten fick en straff, vilken lades av Eldar Selimovic och den gick rakt i mål.

Nu har vi Glimåkra hemma om två veckor och jag utgår från att staden sluter upp bakom sin stolthet, nu när vi har chans att gå upp i trean, något jag hoppas hela staden bryr sig om!

fredag 7 september 2012

Eslövs BK - Askeröds IF: 4-1

Idag var det riktigt kul att vara EBK:are! Jag hade gärna varit med på förra hemmamatchen med, men hindrades dock av sjukdom.

EBK visade direkt vart skåpet skulle stå genom 1-0-målet i 4e minuten genom Dennis Nilsson och ett påföljande 2-0-mål genom Dennis Nilsson i 9e. I sanningens namn vet jag inte om det var samma Dennis Nilsson som gjorde båda målen, eller om det var ett var från våra två Dennisar.

Precis som jag satt och filosoferade i slutet av 1a halvlek hur EBK var snabbare, skickligare och helt enkelt bättre än AIF på allt, så kom 2-1-målet i 39e. Men det tror jag var precis vad matchen behövde. En spark upp i ändan som motiverade EBK att fortsätta jaga. I sanningens namn var det nära 3-0 flera gånger innan 2-1-målet.

Men AIF skulle fortsätta kämpa, även de, i början av 2a halvlek och var med på ett helt annat sätt i matchen. Men i 60e minuten gjorde Tahir Krasniqi 3-1 och sen var det i princip kört för AIF och 4-1-målet skulle hänga i luften ganska stor tid framöver.

Det skulle dock dröja ända till 90e, då Wissam Wehbe petade in den. Wissam blir också matchens lirare för mig, eftersom han kämpade hårt hela matchen och visade en målhunger som gläder en fotbollsfantast att se. Ibland gick det kanske lite för hårt till och Wissam fick ett gult kort i 79e, för en tackling som domaren inte gillade.

Det finns inte så mycket mer att säga, det var en fråga om kvalitetsskillnad. Vi var det bättre laget och det visade sig.

Hoppas Eslövsborna tar sig till match framöver och fortsätter heja fram ett EBK som härmed befäster sin andraplats i tabellen!

fredag 24 augusti 2012

Sjukdom

Blir ingen täckning av dagens match av den enkla anledningen att jag är sjuk idag. :(

tisdag 21 augusti 2012

Trallpunk - back with a bang?

Jag började lyssna på punk i slutet av 80-talet, när jag gick i mellanstadiet. Jag diggade Ebba Grön, Sex Pistols, The Clash och Nina Hagen. Inte speciellt nåra streetkreddiga band.

Hursomhelst, jag blev kompis med en kille vi kallade "Mini-Kalle", sedemera känd som "Poxy". Han och jag lyssnade på punk tillsammans och var, tillsammans med en tredje kille, de enda punksnubbarna på skolan. Så småningom skulle vi bli kommunens första opolitiskt motiverade skins (jag var politisk, men skilde på livsstilen och politiken, jag var röd, men hängde aldrig med redskins), men det är en annan historia.

Någon gång i början av 90-talet upptäckte jag två band som kom att betyda mycket för mig under den perioden, nämligen svenska De Lyckliga Kompisarna (DLK) och amerikanska Bad Religion.

Jag gillade nog DLK bäst. De körde en blandning av Bad Religions speed och trummor, Stiff Little Fingers melodislingor, samt attityd och textinnehåll från svensk 77-punk. Det lät helt nytt för mig, som var uppfostrad på 77-punk. Det var snabbare, bättre genomtänkta texter och en melodi som gjorde att man kunde tralla med i refärnger och verser, något som innebar att bandet DLK och senare hela genrén som uppstod runt den kom att kallas just "trallpunk". (Nej, jag räknar inte band som Asta Kask, Attentat eller Sötlimpa till trallpunk, de var tidigare och hade en annan attityd).

Men säg den lycka som varar för evigt. I DLKs spår uppstod som sagt en hel genré av band som lät precis som DLK. Lågmärket kom med den politiska samplern Antifascistisk Offensiv, från 1996, där alla band, oavsett varifrån de kom, härmade Marts Stockholmsdialekt. Ungefär som alla band (undantaget Clockwork Crew) i oi!-scenen som försöker låta som real Cockneys.

I sanningens namn hade jag slutat lyssna så mycket på trallpunk när den samplern och hela plagiatscenen infann sig. Runt den tiden lyssnade jag mest på Jamaicansk 60-tals ska och oi!.

I alla fall, genrén trallpunk hade blivit så tråkig att de flesta av oss som lyssnat på genrén låtsades som att vi aldrig gått igenom det stadiet och genrén blev den bredare punkscenens whipping-boy. Ett svenskt community som är så hemskt att jag inte tänker nämna det vid namn (nej, det är inte Bråkis jag talar om) hade på sitt punkforum länge en text där det stod att trallpunk inte räknades till riktig punk. Sant, plagiatbanden kan knappast kallas punk om punken handlar om att göra sin egen grej. Skåningar som låter som Stockholmare blir bara töntigt.

Men, så damp en recenssionskiva från bandet Trevolt ner i min postlåda häromåret och jag återupptäckte genrén. Trevolt, Skånes bästa band, hade verkligen en egen stil som de uppenbarligen utvecklat genom att lyssna på samma band som influerat DLK och inte bara kapat DLKs koncept rakt av. Det var nytt, men samtidigt troget det gamla, det var fräscht, spännande och häftigt och det var kul att höra att en av ens tidiga punkförälskelser fick nytt liv igen.

Efter Trevolt kommer, på min lista, street-tralliga Dräperz, som, om än inte lika coola som Trevolt, i alla fall gör sitt för att melodisk punk i Sverige skall få en revival och kanske tiden är mogen för det? Kanske vi skall slänga bort vår skam över att ha varit gamla trallpunkare och låta en av Sveriges inhemskaste genrér få en revival likt oi!/streetpunk fick under 90-talet och crust under 2000-talets första årtionde?

Kan fler band följa i Trevolts och Dräperz fotspår, men göra sin egen grej, så tror jag att tiden kan vara mogen för en trall-revival!

lördag 11 augusti 2012

Min topp 30 punkband

Den utmärkta punkbloggen Schizo Fanzine har nyligen haft en special med de trettio bästa punkbanden. Jag kan inte vara sämre, här är min lista!

1. SECTION 5
Bandet förkroppsligar vad bra oi! skall handla om, "a laugh and a say", samtidigt som bandet är extremt "down to earth". Lät världens bästa band!

2. RUDIMENTARY PENI
En gång betydde det här bandet väldigt mycket för mig. Extremt unikt band.

3. KORT PROSESS
Inspirerade av Rudimentary Peni, fast sjungande på norska och ett mer metal-aktigt sound på en del låtar. Dock har de inte stulit Rudimentary Peni's sound rakt av, utan har en hel del originalitet med i påsen. Lätt Skandinaviens bästa band!

4. ZOUNDS
En del kritiserar det här bandet för att det inte är snabbt nog som anarkopunk. Det tycker inte jag, jag tycker de är geniala och lyckas blanda politik med vardagsproblem och blir därför aldrig lika gaphalsiga som en del band.

5. THE MOB
Ytterligare ett sakta anarkopunkband som, likt Zounds, blandar politik och vardag och körde ett unikt, dansvänligt sound.

6. THE APOSTLES
Ingen skiva låter den andra lik. Även om den är lite i proggigaste laget rekommenderas plattan Punk Obituary!

7. DIRT
Object! Refuse! Reject! Abuse! Nuff said!

8. THE SYSTEM
Udda anarkopunkband som aldrig riktigt slog igenom, men som gett oss underbara sånger som Dogs of war och SAS.

9. ICONS OF FILTH
Bandet tog Conflicts sound och budskap, men gjorde det bättre.

10. MDC
Amerikanskt hc-band med viss politisk framtoning som jag aldrig tröttnar att lyssna på. Gillar särskilt deras humor!

11. THE DICKS
Ett av USAs bästa band någonsin.

12. AGENT BULLDOGG
Svensk klassiker!

13. PERKELE
Fruktansvärt bra band, bra live med!

14. PRINS CARL
Ett svenskt band som börjat visa framfötterna, riktigt bra musik!

15. COCK SPARRER
Allt de gjort är bra, problemet är bara att de inte är särskilt nyskapande!

16. MINOR THREAT
Ett band som är bra musikaliskt och som jag lyssnade massor på första tiden utan alkohol.

17. SHAM 69
Alla har synpunkter på det här bandet, men det de gjorde under 70-talet håller än.

18. VICE SQUAD
Bästa tjejfrontade bandet någonsin.

19. SLAPSHOT
Ett straight edge band till, som visat att man inte behöver vara snäll vegan för att vara edgare.

20. SS DECONTROL
Bandet som skapade hela straight edge-scenen i Boston och influerat myriader av band från den trakten.

21. THE EFFIGIES
När de fortfarande var punk var de ett av USAs bästa band, hc uppblandat med melodisk punk och annorlunda texter. Dessutom var de skinheads redan 1979!

22. BÖHSE ONKELZ
Klassiker från Tyskland. Gjorde några oerhört fina oi!-låtar, men även en hel del fina rock & roll-låtar med efter att de lämnar scenen.

23. THE SOCCER HOOLY'S
Riktigt bra fotbolls-oi!-band, gjort några riktiga anthems!

24. ALLTID JAGET
Bra, metalinfluerat hc-band från Norge. Rekommenderas!

25. PUBLIC ENEMY
Vet inte om det är samma band som det senare nazibandet med samma namn. Bandet som släppte det opolitiska albummet som innehöll låten Pervert är emellertid ett stycke oi!-historia.

26. STRAW DOGS
Kanske en smula homofobiska för en del, men det måste medges, de gjorde ett par förbaskat fina låtar!

27. CASE OF PRIDE
Norway's finest! Har en tatuering med det bandnamnet på min högerarm, bästa oi!-bandet Norge skapat.

28. GORILLA BISCUITS
Klassiskt straight edge-band med en smula polerat sound.

29. SICK OF IT ALL
Tung, aggressiv hardcore som knappast behöver någon introduktion!

30. NEGATIVE APPROACH
Ett riktigt bra band när de var som bäst, med låtar som Ready to fight och Can't tell no one. Dock har de gjort en del tråkigt material med.

fredag 10 augusti 2012

Eslövs BK - Tomelilla IF: 0-1

På vägen till matchen, i regn (som vanligt denna säsongen) gick jag och filosoferade lite inför matchen och våra förutsättningar. Jag hade hoppats att Eslövs hederliga medborgare skulle strunta i handbollsmatchen och i stället sluta upp mangrannt bakom EBK. Handbollsmatchen kan man spela in eller i alla fall se höjdpunkter från på sport-tv, men EBK mot tabellettan har man bara en chans att se och det är live.

Vi har ju faktiskt bara ett lag i själva staden, vilket betyder att vi inte har ett invandrarlag och ett svennelag, inte ett knegarlag och ett rikemanslag, inte ett vänsterlag och ett högerlag, utan ETT EBK och det borde bädda för party på varje hemmamatch, särskilt eftersom musiken inför denna matchen var lite mer varierad, jag märkte bland annat några av mina favoriter som Elvis och The Clash ur högtalarna, även om där var en del annat som inte föll mig lika djupt i smaken.

Tyvärr, måste jag säga, uteblev partyt idag med. Som vanligt var det relativt mycket folk på läktaren men, också som vanligt, gav bortaklacken mest ljud i från sig. När skall Eslövsborna vakna? Vi har ett skitfint lag som spelar för oss alla, vi borde vara stolta över dem och inte tolerera att några Tomelliabor kommer hit och lekar kungar på Ekevalla!

Matchen, då? Målet kom i 87e och då hade TIF dominerat ganska rejält ganska länge, även om det kom en hel del fina EBK-chanser med, bland annat ett efter väldigt fint lagspel från våra grabbar i 66e minuten, även om det som sagt inte räckte hela vägen fram.

Matchen var stundtals ful och fulheterna stod TIF för och fick en hel del gula kort. Varje gång gult kort delades ut började bortaklacken att skrika åt domaren. Dålig stil. Sånt kanske går för sig uppåt i divisionerna, men det här är familjefotboll och ungarna som sitter på läktaren skall inte behöva höra sån skit. En annan fin EBK-chans kom i 29e, men TIFs försvar var idag inte möjligt att penetrera.

Matchens lirare är för mig Ali Al-Sultani. Eftersom våra grabbar inte gjorde något mål måste därför försvaret, målvakten och mittfältet få mest credit, eftersom TIF spelade stundtals väldigt anfallsglatt och hade flest och farligast chanser. Bland våra försvarare tyckte jag Al-Sultani stod ut mest på ett positivt sätt. Han gav den där lilla extra biten energi och ansträngning i allt vad han gjorde och spelade stundtals väldigt fin fysisk försvarsfotboll.

Var står vi nu? Kvar på 3e plats, men Tomelilla rycker ännu mer nu, upp 11 poäng före oss och vi kan känna Tollarp och Åhus Horna nafsa oss i baken. Skall vi ha en chans att gå upp måste vi vinna fler matcher. Då går det inte att ursäkta sig med att TIF är tabelletta.

På nästa match vill jag ha fulla läktare! Auf gehts, EBK!!!

söndag 29 juli 2012

The Dräperz, "Välkommen till Råby"

/ARTIST: The Dräperz / TITEL: "Välkommen till Råby" / GENRÉ: Street-trall (?) / FORMAT: CD-EP / ETIKETT: DIY /

Det här bandet har spelat med några av svensk trallpunks främsta namn och för nåt år sen hade det varit en given anledning att inte kolla in bandet. Men så kom Trevolt för nåt år sen med sitt mästerverk, I all hast, som förde in lite kreativitet i svensk trallpunk igen.

Att säga att Dräperz är trallpunk rakt av låter sig emellertid inte göras. Kanske tiden är mogen för en 90-talsrevival inom svensk punk, för där är stora delar 90-talspoppunk/skejtpunk i mixen med, såväl som nyanser av amerikansk hc och, kanske lite överraskande, anarkopunk enligt Conflicts och Active Slaughters skola. Bara musikaliskt då alltså.

Textmässigt och attitydsmässigt ger de här tre rakade killarna en streetkänsla som heter duga. Det är mer tidig Ebba Grön än DLK i attityden.

Jag gillar, som ni kanske märker, det här. En del skivor man får att recensera lyssnar man på ett par gånger, recenserar och lägger i samlingen. Inte the Dräperz, inte. Likt tidigare nämnda Trevolt kommer de att fortsätta spelas av mig lång tid framöver. Deras manager, Marky, är dessutom en hygglig prick och det skulle nog inte vara så svårt att få dem att packa instrumenten och komma till Skåne för en spelning.

Gillar du trall, skejt eller streetpunk gillar du definitivt det här. Jag kan bara uppmana folk att upptäcka bandet. Vill du ha kontakt med dem kan du klicka dig vidare till deras sajt, länk finns på min blogg under texten "subkulturella länkar".

Ett av de bästa svenska släppen på länge får tydliga 91,2% i grad av tillfredsställelse. Nu väntar vi bara på att Prins Carl släpper sin andra platta och kan, tillsammans med Dräperz, cementera Västerås rykte som Sveriges punkhuvudstad!

Skinheadhistoria

Jag har skrivit mycket relaterat till skinheads på den här bloggen och för den som är insatt i subkulturen kommer det inte som en överraskning, skins och fotboll hör ihop.

Dock kan jag förstå om den oinvigde höjer på ögonbrynet. Vad har mångkulturella Eslövs stolthet, EBK, att göra med rasistiska bråkmakare? naturligtvis är svaret "inte mycket", för långt ifrån alla skins är rasistiska bråkmakare. Jag är själv inte skin längre, även om jag är kvar i scenen genom att recensera scenrelaterade grejer på den här bloggen. Folk får tro vad de vill om mig och mina politiska åsikter, jag bryr mig inte mycket och jag försvarar min grundlagskyddade rätt att hålla min politiska åskådning hemlig, även om läsaren av min blogg säkert kan gissa vad jag tycker om rasism, eftersom jag recenserar reggae och soul.

Så jag tänkte, varför inte göra en liten historieskrivning om skins på bloggen, så att den oinvigde får en introduktion?

Alla är överens om var skinheads först uppstod, nämligen i London. Exakt var i London tvistar folk om, en del säger East End, andra säger "The Shed" på Chelseas hemmaarena Stamford Bridge. Folk tvistar däremot mer om när, alla är överens om att 1969 är det definitiva året för subkulturens genombrott, men de flesta brukar säga att kulten uppstod i senare delen av 60-talet. 1968, när ungkommunisterna demonstrerade i London och skanderade "Ho, Ho, Ho Chi Minh!" följde kortklippta Chelseafans efter och ropade "Students, students, ha, ha, ha!".

Vad är då skinheads? Först och främst är det en gängkultur. I början av 60-talet hade en inhemsk brittisk subkultur kallad "mods", vilka utmärktes av sina scooters, halvlånga hår och märkeskläder slagits mot brittiska raggare, så kallade "teds". Mot slutet av 60-talet kom det bland en del mods, som det alltid blir, bli mer populärt med slagsmål än nånting annat. Medelklasskidsen blev hippies, medan knegarmodsen tonade ner elitismen och brydde sig bara om våldet. Dessa kom att kallas "hard mods".

I slutet av 40-talet hade det skett en massiv invandring av västindier till Storbritannien och mot slutet av 60-talet hade det vuxit upp en massa andra generations invandrare tillsammans med de inhemska britterna. För dem var det naturligt att umgås, de hårda modsen gick på de invandrade "rude boysens" dansställen, även de tidiga modsen hade lyssnat på ska, men de håda modsen följde med utvecklingen och lyssnade på reggae och rocksteady med.

I takt med att de två subkulturerna, hard mods och rudeboys, umgicks kom de att sammanblandas. Den nya subkulturen,, som kom att kallas "skinheads", tog element från båda. Från rudeboysen togs, förutom musiken, den korta frisyren och sedvanan att kavla upp byxorna och ha kortärmade skjortor. Från de hårda modsen togs fascinationen för märkeskläder, Levis jeans, Ben Sherman, Fred Perry eller Brutus skjortor och Harringtonjackor. "Harrington" är inget märke, utan en slags jacka som tillverkas av många olika företag och som i Sverige mest används av skins och gamla gubbar.

Om man skall likna skinheads vid någon annan subkultur, så blir det för oss svennar uppenbara valet "kickers". Sammanblandning av svenska och invandrarkulturella företeelser. Därmed borde skinheads rasistiska rykte vara oförståeligt. Det fanns ju svarta, såväl som vita skins.

"Problemet" var att det dök upp en tredje invandrargrupp vid detta tillfälle, pakistanier eller, som de kallades, "pakis".

Västindier och vita britter kunde förstå varandra ganska väl, medan pakistanierna kom från en helt annan bakgrund och höll ihop mot västindier och inhemska engelsmän. Det kom därför att bli konflikter mellan skins och "pakis". Det bör påpekas att även västindierna inom subkulturen hatade pakistanier och det spelades in anti-pakistanska reggaelåtar på jamaica för export till Storbritannien. Hade Claudette & The Corporation varit vita hade deras reggaeklassiker Skinheads a bash them (finns på youtube om ni vill provlyssna!) blivit räknad till en vit makt låt.

Många av de gamla gubbarna som var med på 60-talet förnekar att det handlade om rasism, utan kulturella skillnader. Jag försöker inte rättfärdiggöra våld mot NÅGON etnisk grupp, men det är viktigt att förstå om man vill förstå skinheadkulten att den redan från början präglades av chauvinism.

I slutet av 60-talet var en rakad skalle bland knegarkids i London lika vanlig som en baseballkeps var i Mellanskåne under 90-talet. Det var helt enkelt det normala, om man inte ville se ut som de hippies, som i allt större grad än "pakis" var huvudfiender för skinsen. Man reste ner, likt sina föregångare, modsen, till stranden i Brighton på helgerna och slogs mot andra skins och mot just hippies.

I början av 70-talet började kulten dö ut när kidsen insåg att snuten hade koll på dem och de fick allt svårare att komma in på fotbollsarenorna och man började låta håret växa och bära "brogues", ett par lågskor som ofta hade stålhätta.

Skinheadkulten dog aldrig riktigt ut och den vite brittiske reggaesångaren och snuskhummern no 1, Judge Dread, gjorde under 70-talet sitt bästa för att kulten aldrig skulle dö ut ur minnet. Det skulle dock dröja till 1977-78 med punkens genomslag som skinsen kom tillbaka.

Ett par band, som Cock Sparrer och Sham 69 (vars sångare, Jimmy Pursey, själv var gammal skin) uppvaktade skinheadkulten och gjorde den populär igen, så att allt fler kids såg igenom punkens chockvärde och ville se hårda, men samtidigt propra ut.

Det var dock ett tredje band, Skrewdriver som på gott och ont kom att bli den första vågens punkband som uppvaktade kulten ordentligt, så ordentligt att de själva antog skinheadstilen till deras första platta, All skrewed up, som är en riktigt bra skiva, vilken rekommenderas till alla att lyssna på.

Skrewdriver var problematiska. Sångaren Ian hade klara rasistiska åsikter och kom, efter att bandet kastade in handduken runt 78/79 att bli aktiv i rasiströrelsen "National Front" och, som kanske Englands mest kände skinnskalle kom han att rekrytera unga skin i massor till NF. Det var upphovet till de uttalat rasistiska och, senare, nynazistiska skins. Ian Stuart kom bland annat att nybilda Rock Against Communism (som ett svar till vänsterrörelsen Rock Against Racism) och mot mitten av 80-talet det mer eller mindre uttalat nynazistiska nätverket Blood & Honour.

Ian var dock inte ensam politisk extremist bland skinsen. Uttalade vänsterband som The Clash och Crisis hade en stor del skins bland sina fans och deras åsikter kom att spillas över till dem. Det var dock först med 2Tone-rörelsen som vänsterskinsen började dyka upp i massor.

2Tone brukar kallas andra vågens ska-musik. Det är dock inte hela sanningen, det fanns alltid punkinfluenser och reggae bland hitsen med. Bandet The Specials som hade grundat skivbolaget som gav namn åt rörelsen, 2Tone, hade som sin mest kända hit Ghost town, vilken är ett utpräglat reggaenummer. Senare under 80-talet skulle kommunisterna i bandet The Red Skins återuppliva skinheadkultens kärlek till soulmusik. 2Tone var dock det som oftast brukar förknippas med vänsterskins, eftersom det är en blandning av svart och vit musik. 2Tone var stort, hur stort det var kan man gissa om man säger att 80-talets stora engelska popband, Madness började som 2Toneband och ärketönten Sting i bandet The Police hade en t-shirt med 2Tonebandet The Beats logga i videon till en av sina meningslösa pophits.

Det var ungefär mot slutet av 2Tones guldålder runt 1980 som vad som kom att kallas "oi!" dök upp på skinnskallescenen. Fäder till oi! var punkbandet Cockney Rejects, som tillsamans med sin manager, journalisten Garry Bushell, kom att ge den dess namn. Redan 1979 hade Sham 69:s sångare Jimmy Pursey producerat Rejects och Angelic Upstarts plattor, vilka kan kallas för oi!:s första släpp, influerade som de var av tidigare band som Cock Sparrer, Skrewdriver och Sham 69.

Oi! är i grunjd och botten arg punk som handlar om vad punken handlade om när den först kom runt 76/77, livet på gatan. Varken Rejects eller Upstarts var dock skins själva, men i takt med att Gaz Bushell började samla skinheadband runt sig och senare ge ut en mängd samlingsplattor uppstod renodlade skinhead-oi!-band (men även band med både punkare och skins, som tex Blitz eller bara punkare, som tex The Partisans), varav de mest kända kanske var The Business, The Last Resort och The 4-skins.

Skinnskallelivsstilen kom att spridas runt om i världen genom punken. Först förstod nog inte så många att det var en egen stil, utan trodde det var en ovanlig punkstil. I många länder, kanske särsklilt i USA och deras hardcorescen kom punkelement och skinheadstil att blandas upp. I Sverige kom en utpräglad patriotisk musikstil, men inte renodlat nazistisk, att utvecklas och spridas från Sverige till utlandet i "vikingarockens" format.

Skinheadvärlden idag är splittrad och har inte förnyats särskilt mycket de senaste 20 åren. Det finns skins som bara lyssnar på oi! och skins som bara lyssnar på ska och gammal reggae, men i Sverige tycker jag överlag att de opolitiska skinsen har en relativt friskt uppblandad musiksmak och respekterar alla sidor av kultens musikhistoria.

Det som dock hela tiden varit konstant och förenande för alla grenar av kulten är klädstilen och kärleken till fotbollen. Många, likt undertecknad, började som huliganer, men lugnade ner sig i 30årsåldern och har blivit fanatiska fan till "sina" klubbar. Det var också skinsen som började bära fotbollströjor. Vissa skins, tex Preston North Ends supporters, gick så långt att de stod i sitt lags tröja och short, med doc Martens kängor i publiken.

I takt med att politiska extremister vuxit upp och velat "smälta in" hos Svenssons har allt fler extremister, höger eller vänster, lagt stilen på hyllan och om det inte vore för sensationslysten tabloidpress och paranoida invandrare skulle inte skin - rasist vara en självklar ekvation i Sverige längre.

Jag har här försökt ge en personlig berättelse om en subkultur jag tillhört och som fortfarande, i form av min musiksmak och kärlek till fotboll, fortsätter att påverka min vardag. Jag berättar historien som jag hört den från äldre skins, fått genom musiken och läst mig till. Jag varken kan eller vill göra anspråk på ofelbarhet utan berättelsen är vad den är. En personlig betraktelse. Jag hoppas att läsaren nu, om han orkat så här långt, fått en ny syn på världens bästa subkultur!

lördag 28 juli 2012

Get yer brollies out!

Följande webbsida har en extremt intressant artikel om suedeheads, skinheadkultens lillebror. Om ni inte redan gjort det föreslår jag att ni bekantar er med suedeheadkulten genom Richard Allens böcker!

Hejaramsor åt Eslövs BK

Här är två jag knepat ihop:

"Försöka kan ni, men aldrig slå / makalösa EBK!"

"Vi har röda och svarta ränder / vi har segern i våra händer!"

torsdag 12 juli 2012

Luddes reggaesjuor

Missa inte den här bloggen! Ett måste för alla fans av gammal, god västindisk musik!

torsdag 21 juni 2012

Vem är dj på Ekevalla?

Fotbollen på Ekevalla må inte vara av världsklass, men den är fin nog för att uppleva den live istället för att bara läsa resultaten på internet eller i dagstidningen.

Det finns dock en sak som retar gallfeber på mig på Ekevalla och det är musikval. Visst, det är en klar förbättring denna säsongen jämfört med den blandning av Tomas Ledin och Metallica som kördes för ett tag sen.

Men vad sägs om lite omväxling? De har spelat samma låtar så ofta att skivan repats och stod och hackade ett tag innan matchen började igår.

Så jag har en uppmaning. Ifall EBK bara tillåter det, så ställer jag gärna upp nån gång och dj:ar med gammal reggae, ska och soul, sån musik som i alla fall har en koppling till supporterkulturen, Chelsea har börjat alla sina matcher till tonerna av reggaelåten The Liquidator sedan 60-talet. Skulle det inte vara kul att hälsa supportrarna med lite av musiken de känner för? Jag kan slänga in lite indie också om det skulle visa sig att vi har casuals denna säsongen med. Skulle det inte ge klubben lite särprägel att bli förknippade med kvalitetsmusik istället för Sean Paul?

Och nej, ni måste inte ta in mig som dj (nåt jag naturligtvis gjort helt gratis), men tänk på det, ni som styr matchunderhållningen. Lite omväxling skadar väl inte? Ni behöver inte köra bara sån musik, men lite då och då hade varit najs!

onsdag 20 juni 2012

Eslövs BK - Brantevik/Rörum Österlen FF: 1-1

På väg till matchen filosoferade jag en smula över det fina vädret och det faktum att det inte var nån EM-match idag, något som borde kunna påverka Eslövsbefolkningen att sluta upp i större skara för sitt lag. Något många också gjorde, dessutom fanns många av bortalagets supporters på plats, vilket bäddade för en folkfest på läktaren.

De första fem minuterna dominerade BRÖFF och EBK hade svårt att bryta igenom, men redan i 15e minuten satte Kim Jeppsson, som också välförtjänt får titeln matchens lirare, 1-0. Mycket av matchen skulle vara EBKs, men BRÖFF spelade duktigt och kunde sätta 1-1 i 45e. Som en av våra äldre supporters konstaterade, det var ett onödigt mål. Det kunde ha stått 2-0, för EBK hade en fin chans bara minuterna innan och lyckades slarva till sig ett mål i baken.

Tidvis var matchen väldigt fysisk och gula kort mot oss delades ut åt bland annat Wissam Wehbe i 39e och Adil Adlouni i 80e minuterna. Det var så att man fruktade 1-2, ett par gånger, men i rättvisans namn levde hoppet om 2-1 kvar in i själva slutet med en fin chans åt oss i 90e minuten.

Jag hade verkligen hoppats på hemmaseger och säkrad andra plats inför sommaruppehållet, det hade varit sjukt najs. Nu blev det ju inte så, men jag kan bara hoppas att laget samlas nu och man peppar upp sig och låter detta bli säsongen då vi går upp i trean igen! Vi kan göra det om bara fler folk dyker upp på match och stöttar sitt hemmalag.

Kom igen, Eslöv!

måndag 18 juni 2012

Oldfashioned Ideas: "Promises mean nothing"

/ ARTIST: Oldfashioned Ideas / TITEL: Promises mean nothing / GENRÉ: Punk / ETIKETT: Switchlight Records / FORMT: CD /

Jag stiftade först bekantskap med det här bandet för nåra år sen, när en polare till bandet postade länken till deras då nystartade myspacesida på ett community som är så hemskt att jag inte tänker nämna det vid namn (nej, inte Bråkmakargatan). Då tyckte jag bandet osade för mycket Condemned 84, ett band som jag har svårt för i allt för stora doser. Jag var därför osäker på vad jag skulle tycka om den här fullängdaren från bandet, som kom i år.

Faktum är att jag gillar den. Jag älskar den inte, det är inte punkens heliga graal, men det är en schyst platta som förklarar varför bandet heter som det heter, eller inte riktigt, för de har en del genuina uttryck med, men överlag tycker jag skivan luktar 80-tal.

En del av musiken låter oi!, ibland vanlig punk, ibland hc, en liten dos anarko och en liten del English Dogs, tycker jag. Texterna är helt okej, men knappast banbrytande. Man får en stor, och då menar jag stor, dos proletär stolthet, alkoholromantik, fotboll och ställningstagande mot de extremister, oavsett om det är stalinister eller nazister, som säger sig tala i vårt namn. Ofta blir sån här arbetarklasspunk en smula klichéartad och posig, inte sällan är de framförd av folk som aldrig gjort ett riktigt handtag, men Oldfashioned Ideas övertygar på ett sätt som få gör. När de sjunger om livet som knegare får man intrycket att de är där, det är deras eget liv de beskriver. Och vem kan inte hålla med om texten till A Nice Little Pub? När jag var i de tidiga tjugoåren drack jag och mina polare alltid på The Londoner i Lund, tills den lades ned och blev ett trendigt steak house, så jo, jag har också varit där. :)

Det enda jag retar mig på på skivan är att det ibland blir för snabbt spelat och för kakmonstrigt på sången. Bandet skulle tjäna på att söla ner sig bara lite och lägga sig till med en mer "sjungande" sång. Bandet får naturligtvis göra hur de vill, men jag tror musiken hade tjänat på det och gjort dem till ett av Sveriges bästa band i farten.

En trevlig upplevelse att lyssna på plattan. Jag ger den 71,2% i grad av tillfredsställelse!

lördag 16 juni 2012

Film: "Studio One Story"

/ TITEL: Studio One Story / GENRÉ: Dokumentärfilm / FORMAT: DVD+CD /

Vad man får här är en skitbra liten film från killarna på Soul Jazz Records och en CD (som inte låg i paketet när jag köpte det, alltså kan jag bara recensera DVD:en).

Filmen är en bra dokumentär om Clement Dodd, eller "Sir Coxsone Downbeat", som han är mer känd som. Den berättar om hur musik tidigt var en del av hans liv, hans familj hade en radio i familjens butik, som folk kom och dansade till. Senare, under 50-talet, skulle han resa till USA för att arbeta och fastnade rejält för musiken där som var inne just då, R&B och började köpa plattor, vilka han senare, när han kom hem till Jamaica, började spela på Duke Reids "sound system".

Coxsone hade dock sina egna idéer, influerad av amerikanska jukeboxes utformade han sina högtalare konstnärligt och införde toastandet, det vill säga snackandet mellan låtar och snart var han, som dj, så populär att han kunde skaffa sig sitt eget soundsystem.

Men vid detta laget hade R&B-flugan tillfälligt dött ut i USA och kidsen började lyssna på rock & roll, nåt som aldrig slog igenom riktigt på Jamaica och Coxsone kom på idén att spela in egna artister med den musik han gillade. Detta blev starten för jamaicansk R&B, men ganska snabbt upptäckte han att de som gick på danserna gärna ville ha nån skiva med sig hem och han startade då vad som kom att bli Studio One, det vill säga en legendarisk studio och skivbolag.

Coxsone kunde locka de bästa artisterna på Jamaica till Studio One, eftersom han erbjöd bra betalt, såväl som chansen att få göra spännande och innovativ musik, vilket blev starten för legenderna The Skatalites, ett studioband som kompade alla de tidiga jamaicanska artisterna, såväl som egna soloäventyr. När det gäller traditionell ska tycker jag att de plattor som kom från Studio One och denna period till dags dato är de absolut bästa.

Men Studio One slutade inte med ska:s mutation till reggae, utan Coxsone såg till att hans artister var väl engagerade i den nya versionen av jamaicansk musik och han var även vän med rastafariledaren Morty Planner och inbjöd nyabinghi-trummisar att spela på några av hans sound systems danser.

Personligen gillar jag 60-talsreggae, även om jag, som kristen, har problem med den rastafarianska doktrinen. Musikaliskt är det emellertid få artister som slår, till exempel, The Abyssinians.

Men även reggaen skulle nå sin höjd och bli ersatt av något annat, något som ligger som rötter för dagens ragga, såväl som dagen rap (även om Bounty Killer anser att dagens rap är en förolämpning av reggae), nämligen dancehall och deejaying, såväl som singjaying. Unga kids togs av gatan och gavs ramla riddims från 60-talet att toasta till detta var som bekant början på något helt nytt.

Filmen är en pärla i min samling. Långa intervjuer med Coxsone själv, såväl som med legender som Ken Boothe, Alton Ellis, med flera. Det är också riktigt mycket bra musik med i den flera timmar långa dokumentären.

Det som är mest intressant för mig är Studio Ones ska, men det blir aldrig långtråkigt när de snackar annan musik, utan de håller en intresserad. Dessutom finns det fina bilder och ljud av artister som inte är med oss längre, såväl som gamla journalfilmer och fotografier.

Alla som gillar gammal jamicansk musik gillar det här och jag ger en nästan perfekt film 98,3% i grad av tillfredsställelse!

torsdag 14 juni 2012

Eslövs BK - Åhus Horna BK: 2-1

Jag kom tidigt till Ekevalla idag och hade i sanningens namn inte förväntat mig så många åskådare, eftersom det just nu pågår Fotbolls-EM och Eslövsbor brukar ju inte i vanliga fall gå man ur huse för att stödja det lag som representerar oss alla, så varför skulle de göra det idag? De skulle ju lika gärna kunna stanna hemma och se Italien-Kroatien.

Därför var det kul att så många ändå dök upp. Tyckte faktiskt det var förhållandevis många på plats för att vara Eslöv när det pågår mästerskapsmatch, vädret inte är det bästa och det är arbetsdag dagen efter. Jag tror det beror på ökat fotbollsintresse under EM. Folk är missnöjda, med all rätt, över Sveriges resultat, men har ändå fotbollsfeber och väljer att se det lag som representerar Eslöv.

Det här var en stundtals väldigt underhållande match. Den började och slutade med getingbos-fotboll, alla sprang fram och tillbaka och bollen passades fram och tillbaka. Det hände inte särskilt mycket i första halvlek, utom ett par fula tröjdragningar från ÅHBK, som inte resulterade i några gula kort, vilket är ytterst uppseendeväckande, eftersom EBK belönades med gult kort när vi gjorde en tröjdragning i 89e minuten. Det enda som hände i första halvlek, förutom ett par konstiga domar och ett par fina chanser från båda lag, var att Jetmir Bucolli i ÅHBK blev utvisad i 39e minuten, efter att ha sparkat ner Adil Adlouni.

Om första halvlek var lite småtrist var det andra helvlek som gjorde matchen mer än sevärd. Dennis Nilsson petade in 1-0 åt oss i 48e minuten och två minuter efteråt satte Selwan Al Jaberi 2-0. En snygg EBK-chans fanns även i 51a, men i 52a skulle det dömas straff åt ÅHBK av nån anledning som jag egentligen inte uppfattade. Jag ifrågasätter inte domarns beslut, jag såg bara inte varför det skulle vara straff. Men straffen gick in och resultatet, 2-1, skulle stå sig matchen ut trots massor utav fina chanser för ÅHBK att kvittera, såväl som åt EBK att rycka ifrån.

Det är svårt att utnämna en matchens lirare idag, för EBK spelade som ett lag. När det gick bra var det för att vi spelade bra lagfotboll och när det gick dåligt var det för att vi spelade dålig dito. Om man ändå skall nämna någon tycker jag att målvakten, Emil Persson, gjorde ett fint jobb i att hindra ÅHBK att kvittera, även om han som sagt släppte in den där straffen. Man märkte verkligen varför ÅHBK satt på andraplats inför den här matchen, de hade förtjänat den genom hårt arbete och hade de inte fått den där utvisningen är jag inte säker på att matchen hade slutat som den gjorde. Därför, matchens lirare blir Emil Persson!

För att summera, en fin fotbollsmatch och jag hoppas på fler fina matcher på Ekevalla och att folk dyker upp och stöttar laget, trots pågående EM!

tisdag 12 juni 2012

EM 2012 - nåra tankar

Som vanligt, efter gårdagens debakel, kan man bara konstatera att svenska kommentatorer är optimister in i det dumdristiga när det gäller Sverige. Visst, de skall väl inte sitta där och dissa fäderneslandets chanser, men lite nykterhet skulle sitta fint. De dissade Danmark, som slog Holland, men hissar Sverige inför ett bra öststatslag som dessutom har hemmaplan. Anledningen till att det bara blir så idiotiskt är att Danmarks liga (som för övrigt vanns av mina favoriter, FC Nordsjälland, ja, jag har hejat på dem ett par säsonger, även när de låg långt nere och har dessutom varit på plats på Farum Park) är så pass mycket bättre än Allsvenskan och danskarna har under senare år fått ett par riktigt duktiga utlandsproffs i form av Kjär, Agger och Bendtner, för att bara nämna nåra.

Skall vi se nyktert på det hela kan man ju fråga sig om Sverige har en chans att bli nåt annat än sist i en grupp jag tror vinns av Frankrike med Ukraina på andra plats, för jag tror inte vi slår vare sig grodlåren eller rostbiffarna efter att ha gått på pumpen på vad som skulle vara gruppens "turnover", blinierna.

Även om jag är en obotlig pessimist och befarar det värsta för Sverige, så kommer jag att se både matchen mot England, såväl som mot Frankrike och hoppas på det bästa, även om vi skulle ligga under 5-0 i 85e minuten. Det är ens lag, det är samma sak som med EBK, det kvittar vilken division vi ligger i. Man överger inte sitt lag!

Men, om Sverige inte går vidare från gruppspelet vet jag vem jag hejar på. Tyskland!

Tyskland har en fin fotbollstradition med en ännu finare supporterkultur och bör inte bara statistiskt vinna i år, utan är också välförtjänta av guldet. Efter att ha rest ett par gånger till Rostock har jag helt och hållet blivit förälskad i tysk fotboll och om inte vi kan ta guldet, så får grannen i söder gärna göra det.

Forza Deutschland!