söndag 29 juli 2012

The Dräperz, "Välkommen till Råby"

/ARTIST: The Dräperz / TITEL: "Välkommen till Råby" / GENRÉ: Street-trall (?) / FORMAT: CD-EP / ETIKETT: DIY /

Det här bandet har spelat med några av svensk trallpunks främsta namn och för nåt år sen hade det varit en given anledning att inte kolla in bandet. Men så kom Trevolt för nåt år sen med sitt mästerverk, I all hast, som förde in lite kreativitet i svensk trallpunk igen.

Att säga att Dräperz är trallpunk rakt av låter sig emellertid inte göras. Kanske tiden är mogen för en 90-talsrevival inom svensk punk, för där är stora delar 90-talspoppunk/skejtpunk i mixen med, såväl som nyanser av amerikansk hc och, kanske lite överraskande, anarkopunk enligt Conflicts och Active Slaughters skola. Bara musikaliskt då alltså.

Textmässigt och attitydsmässigt ger de här tre rakade killarna en streetkänsla som heter duga. Det är mer tidig Ebba Grön än DLK i attityden.

Jag gillar, som ni kanske märker, det här. En del skivor man får att recensera lyssnar man på ett par gånger, recenserar och lägger i samlingen. Inte the Dräperz, inte. Likt tidigare nämnda Trevolt kommer de att fortsätta spelas av mig lång tid framöver. Deras manager, Marky, är dessutom en hygglig prick och det skulle nog inte vara så svårt att få dem att packa instrumenten och komma till Skåne för en spelning.

Gillar du trall, skejt eller streetpunk gillar du definitivt det här. Jag kan bara uppmana folk att upptäcka bandet. Vill du ha kontakt med dem kan du klicka dig vidare till deras sajt, länk finns på min blogg under texten "subkulturella länkar".

Ett av de bästa svenska släppen på länge får tydliga 91,2% i grad av tillfredsställelse. Nu väntar vi bara på att Prins Carl släpper sin andra platta och kan, tillsammans med Dräperz, cementera Västerås rykte som Sveriges punkhuvudstad!

Skinheadhistoria

Jag har skrivit mycket relaterat till skinheads på den här bloggen och för den som är insatt i subkulturen kommer det inte som en överraskning, skins och fotboll hör ihop.

Dock kan jag förstå om den oinvigde höjer på ögonbrynet. Vad har mångkulturella Eslövs stolthet, EBK, att göra med rasistiska bråkmakare? naturligtvis är svaret "inte mycket", för långt ifrån alla skins är rasistiska bråkmakare. Jag är själv inte skin längre, även om jag är kvar i scenen genom att recensera scenrelaterade grejer på den här bloggen. Folk får tro vad de vill om mig och mina politiska åsikter, jag bryr mig inte mycket och jag försvarar min grundlagskyddade rätt att hålla min politiska åskådning hemlig, även om läsaren av min blogg säkert kan gissa vad jag tycker om rasism, eftersom jag recenserar reggae och soul.

Så jag tänkte, varför inte göra en liten historieskrivning om skins på bloggen, så att den oinvigde får en introduktion?

Alla är överens om var skinheads först uppstod, nämligen i London. Exakt var i London tvistar folk om, en del säger East End, andra säger "The Shed" på Chelseas hemmaarena Stamford Bridge. Folk tvistar däremot mer om när, alla är överens om att 1969 är det definitiva året för subkulturens genombrott, men de flesta brukar säga att kulten uppstod i senare delen av 60-talet. 1968, när ungkommunisterna demonstrerade i London och skanderade "Ho, Ho, Ho Chi Minh!" följde kortklippta Chelseafans efter och ropade "Students, students, ha, ha, ha!".

Vad är då skinheads? Först och främst är det en gängkultur. I början av 60-talet hade en inhemsk brittisk subkultur kallad "mods", vilka utmärktes av sina scooters, halvlånga hår och märkeskläder slagits mot brittiska raggare, så kallade "teds". Mot slutet av 60-talet kom det bland en del mods, som det alltid blir, bli mer populärt med slagsmål än nånting annat. Medelklasskidsen blev hippies, medan knegarmodsen tonade ner elitismen och brydde sig bara om våldet. Dessa kom att kallas "hard mods".

I slutet av 40-talet hade det skett en massiv invandring av västindier till Storbritannien och mot slutet av 60-talet hade det vuxit upp en massa andra generations invandrare tillsammans med de inhemska britterna. För dem var det naturligt att umgås, de hårda modsen gick på de invandrade "rude boysens" dansställen, även de tidiga modsen hade lyssnat på ska, men de håda modsen följde med utvecklingen och lyssnade på reggae och rocksteady med.

I takt med att de två subkulturerna, hard mods och rudeboys, umgicks kom de att sammanblandas. Den nya subkulturen,, som kom att kallas "skinheads", tog element från båda. Från rudeboysen togs, förutom musiken, den korta frisyren och sedvanan att kavla upp byxorna och ha kortärmade skjortor. Från de hårda modsen togs fascinationen för märkeskläder, Levis jeans, Ben Sherman, Fred Perry eller Brutus skjortor och Harringtonjackor. "Harrington" är inget märke, utan en slags jacka som tillverkas av många olika företag och som i Sverige mest används av skins och gamla gubbar.

Om man skall likna skinheads vid någon annan subkultur, så blir det för oss svennar uppenbara valet "kickers". Sammanblandning av svenska och invandrarkulturella företeelser. Därmed borde skinheads rasistiska rykte vara oförståeligt. Det fanns ju svarta, såväl som vita skins.

"Problemet" var att det dök upp en tredje invandrargrupp vid detta tillfälle, pakistanier eller, som de kallades, "pakis".

Västindier och vita britter kunde förstå varandra ganska väl, medan pakistanierna kom från en helt annan bakgrund och höll ihop mot västindier och inhemska engelsmän. Det kom därför att bli konflikter mellan skins och "pakis". Det bör påpekas att även västindierna inom subkulturen hatade pakistanier och det spelades in anti-pakistanska reggaelåtar på jamaica för export till Storbritannien. Hade Claudette & The Corporation varit vita hade deras reggaeklassiker Skinheads a bash them (finns på youtube om ni vill provlyssna!) blivit räknad till en vit makt låt.

Många av de gamla gubbarna som var med på 60-talet förnekar att det handlade om rasism, utan kulturella skillnader. Jag försöker inte rättfärdiggöra våld mot NÅGON etnisk grupp, men det är viktigt att förstå om man vill förstå skinheadkulten att den redan från början präglades av chauvinism.

I slutet av 60-talet var en rakad skalle bland knegarkids i London lika vanlig som en baseballkeps var i Mellanskåne under 90-talet. Det var helt enkelt det normala, om man inte ville se ut som de hippies, som i allt större grad än "pakis" var huvudfiender för skinsen. Man reste ner, likt sina föregångare, modsen, till stranden i Brighton på helgerna och slogs mot andra skins och mot just hippies.

I början av 70-talet började kulten dö ut när kidsen insåg att snuten hade koll på dem och de fick allt svårare att komma in på fotbollsarenorna och man började låta håret växa och bära "brogues", ett par lågskor som ofta hade stålhätta.

Skinheadkulten dog aldrig riktigt ut och den vite brittiske reggaesångaren och snuskhummern no 1, Judge Dread, gjorde under 70-talet sitt bästa för att kulten aldrig skulle dö ut ur minnet. Det skulle dock dröja till 1977-78 med punkens genomslag som skinsen kom tillbaka.

Ett par band, som Cock Sparrer och Sham 69 (vars sångare, Jimmy Pursey, själv var gammal skin) uppvaktade skinheadkulten och gjorde den populär igen, så att allt fler kids såg igenom punkens chockvärde och ville se hårda, men samtidigt propra ut.

Det var dock ett tredje band, Skrewdriver som på gott och ont kom att bli den första vågens punkband som uppvaktade kulten ordentligt, så ordentligt att de själva antog skinheadstilen till deras första platta, All skrewed up, som är en riktigt bra skiva, vilken rekommenderas till alla att lyssna på.

Skrewdriver var problematiska. Sångaren Ian hade klara rasistiska åsikter och kom, efter att bandet kastade in handduken runt 78/79 att bli aktiv i rasiströrelsen "National Front" och, som kanske Englands mest kände skinnskalle kom han att rekrytera unga skin i massor till NF. Det var upphovet till de uttalat rasistiska och, senare, nynazistiska skins. Ian Stuart kom bland annat att nybilda Rock Against Communism (som ett svar till vänsterrörelsen Rock Against Racism) och mot mitten av 80-talet det mer eller mindre uttalat nynazistiska nätverket Blood & Honour.

Ian var dock inte ensam politisk extremist bland skinsen. Uttalade vänsterband som The Clash och Crisis hade en stor del skins bland sina fans och deras åsikter kom att spillas över till dem. Det var dock först med 2Tone-rörelsen som vänsterskinsen började dyka upp i massor.

2Tone brukar kallas andra vågens ska-musik. Det är dock inte hela sanningen, det fanns alltid punkinfluenser och reggae bland hitsen med. Bandet The Specials som hade grundat skivbolaget som gav namn åt rörelsen, 2Tone, hade som sin mest kända hit Ghost town, vilken är ett utpräglat reggaenummer. Senare under 80-talet skulle kommunisterna i bandet The Red Skins återuppliva skinheadkultens kärlek till soulmusik. 2Tone var dock det som oftast brukar förknippas med vänsterskins, eftersom det är en blandning av svart och vit musik. 2Tone var stort, hur stort det var kan man gissa om man säger att 80-talets stora engelska popband, Madness började som 2Toneband och ärketönten Sting i bandet The Police hade en t-shirt med 2Tonebandet The Beats logga i videon till en av sina meningslösa pophits.

Det var ungefär mot slutet av 2Tones guldålder runt 1980 som vad som kom att kallas "oi!" dök upp på skinnskallescenen. Fäder till oi! var punkbandet Cockney Rejects, som tillsamans med sin manager, journalisten Garry Bushell, kom att ge den dess namn. Redan 1979 hade Sham 69:s sångare Jimmy Pursey producerat Rejects och Angelic Upstarts plattor, vilka kan kallas för oi!:s första släpp, influerade som de var av tidigare band som Cock Sparrer, Skrewdriver och Sham 69.

Oi! är i grunjd och botten arg punk som handlar om vad punken handlade om när den först kom runt 76/77, livet på gatan. Varken Rejects eller Upstarts var dock skins själva, men i takt med att Gaz Bushell började samla skinheadband runt sig och senare ge ut en mängd samlingsplattor uppstod renodlade skinhead-oi!-band (men även band med både punkare och skins, som tex Blitz eller bara punkare, som tex The Partisans), varav de mest kända kanske var The Business, The Last Resort och The 4-skins.

Skinnskallelivsstilen kom att spridas runt om i världen genom punken. Först förstod nog inte så många att det var en egen stil, utan trodde det var en ovanlig punkstil. I många länder, kanske särsklilt i USA och deras hardcorescen kom punkelement och skinheadstil att blandas upp. I Sverige kom en utpräglad patriotisk musikstil, men inte renodlat nazistisk, att utvecklas och spridas från Sverige till utlandet i "vikingarockens" format.

Skinheadvärlden idag är splittrad och har inte förnyats särskilt mycket de senaste 20 åren. Det finns skins som bara lyssnar på oi! och skins som bara lyssnar på ska och gammal reggae, men i Sverige tycker jag överlag att de opolitiska skinsen har en relativt friskt uppblandad musiksmak och respekterar alla sidor av kultens musikhistoria.

Det som dock hela tiden varit konstant och förenande för alla grenar av kulten är klädstilen och kärleken till fotbollen. Många, likt undertecknad, började som huliganer, men lugnade ner sig i 30årsåldern och har blivit fanatiska fan till "sina" klubbar. Det var också skinsen som började bära fotbollströjor. Vissa skins, tex Preston North Ends supporters, gick så långt att de stod i sitt lags tröja och short, med doc Martens kängor i publiken.

I takt med att politiska extremister vuxit upp och velat "smälta in" hos Svenssons har allt fler extremister, höger eller vänster, lagt stilen på hyllan och om det inte vore för sensationslysten tabloidpress och paranoida invandrare skulle inte skin - rasist vara en självklar ekvation i Sverige längre.

Jag har här försökt ge en personlig berättelse om en subkultur jag tillhört och som fortfarande, i form av min musiksmak och kärlek till fotboll, fortsätter att påverka min vardag. Jag berättar historien som jag hört den från äldre skins, fått genom musiken och läst mig till. Jag varken kan eller vill göra anspråk på ofelbarhet utan berättelsen är vad den är. En personlig betraktelse. Jag hoppas att läsaren nu, om han orkat så här långt, fått en ny syn på världens bästa subkultur!

lördag 28 juli 2012

Get yer brollies out!

Följande webbsida har en extremt intressant artikel om suedeheads, skinheadkultens lillebror. Om ni inte redan gjort det föreslår jag att ni bekantar er med suedeheadkulten genom Richard Allens böcker!

Hejaramsor åt Eslövs BK

Här är två jag knepat ihop:

"Försöka kan ni, men aldrig slå / makalösa EBK!"

"Vi har röda och svarta ränder / vi har segern i våra händer!"

torsdag 12 juli 2012

Luddes reggaesjuor

Missa inte den här bloggen! Ett måste för alla fans av gammal, god västindisk musik!