Nu börjar det ju likna nåt! Alla tre hemmamatcher jag sett i år har EBK gjort mer än väl godkänt resultat. 5 hemmamål i alla matcher och i den senaste hemmamatchen, den jag täcker här, skulle egentligen ha slutat 5-1, för YIFs straff, vilken de gjorde sitt första mål på var filmning, alla utom domaren såg det.
Tyckte överlag att domaren gjorde ett dåligt jobb idag.
Men nu skall vi inte hänga upp oss på det negativa, utan koncentrera oss på det positiva. EBK har chans, om vi fortsätter spela så här, att gå upp i år och det hade ju varit hur roligt som helst! För första gången på länge verkar det funka finfint för klubben, alla känner det, supportrarna känner det och spelarna känner det.
EBK har nämligen spelat finfint hela säsongen. Det är full fart hela tiden, springa för att trötta ut motståndarna och en viss grad av fysiskt spel, såväl som finlir. Skall man var kritisk mot något i spelet, så är det att det defensiva inte alltid funkar. Man skulle kunna tro att B-et i EBK står för Brasilien, alla vill fram och göra mål, vilket ju innebär att en del mål släpps in med, men resultaten talar sitt tydliga språk. Allting funkar för oss just nu!
Jag tror inte jag sett nån match med YIF förr, men de imponerade på mig i början. De spelade ganska likt Eslöv, det vill säga mycket offensivt tänkande och hastighet. Fördelen med det var ju att i vanliga fall brukar EBK vara en smula trött i början av 2:a halvlek, men nu var motståndarna lika trötta och hade det inte varit för den straff de fick av domaren i 64e, så tvivlar jag på att de gjort sitt andra i 70e med. EBK var helt enkelt bättre idag. På alla sätt och vis.
Som vanligt skriver jag inte ut namnen på målgörarna, eftersom det inte finns nån speaker på Berga IP som kan berätta vem som gjort målen, men det första kom i alla fall efter fint offensivt samarbete från EBK i 21a minuten. EBK skulle ha ett par chanser till, men 2-0 målet kom först i 40e och sen var det halvtidsvila.
Ungefär en kvart in i andra satte EBK in vad jag trodde skulle vara nådastöten, 3-0 och YIF gick mest och surade och skällde på domaren, tills den domare trollade fram en straff i 64e, som sagt. När det andra målet kom började nog de flesta av oss bli en smula oroliga, men 4-2 i 82a och 5-2 i 86e lugnade oss.
Matchens lirare i EBK idag är för mig Hannes Englesson, för att han band ihop spelet fint.
Tack till EBK för att vi har nåt i staden att vara stolta över och tack till alla supporters som dök upp och förgyllde upplevelsen på åskådarplats, marknad i staden till trots!
lördag 25 maj 2013
fredag 24 maj 2013
Rollo, "Hansa forever"
/ ARTIST: Rollo / TITEL: "Hansa forever" / GENRÉ: Fotbolls-allsång / ETIKETT: Toja / FORMAT: CD /
Den här lilla CD-singeln köpte jag på fan-shoppen hos världens, tillsammans med EBK, bästa fotbollsklubb, FC Hansa (Rostock). Vad man får på den är ett stycke Hansa Rostock-känsla med sig hem. Alla som varit på Ostesee Stadion ett par gånger kan väl låten utantill vid det här laget, tillsammans med Puhdys FC Hansa, wir lieben dich total, eftersom det är de två låtarna som spelas innan hemmamatcherna börjar, och av vilka Hansa forever är den som har bäst allsångskänsla. (Med det sagt har jag en Puhdys-platta med, enkom för att de skrivit den officiella sången)
Det finns inte så mycket mer att säga, läktarsånger är vad de är, kanske inte världens intelligentaste texter, men de tänder en eld i själ och hjärta hos en och när man sjunger gemensamt finns det inget bättre ställe på jorden. För att riktigt få känslan med sig hem är där förutom huvudspåret en karaoke-version, så att man kan sjunga låten på grillfesten till sommaren över en sojakorv, nåra alkoholfria öl och i goda vänners lag.
Med på plattan finns också en låt på engelska och Rollo gör faktiskt ett gott jobb att sjunga på engelska, den ultimata fotbollssången, Gerry & The Pacemakers You'll never walk alone. Vad den låten har med Hansa att göra vet jag inte riktigt, jag har aldrig hört den på Ostsee Stadion och jag hade hellre hört ett par Hansa-sånger till, men, men...
Det blir svårt att recensera såna häringa plattor. Det går ju inte att vara objektiv. Jag och alla andra Hanseaten tycker ju det här är musikhistoriens höjdpunkt, men precis som att jag inte skulle gilla en platta med St Pauli-låtar, så har jag svårt att tro att en St Pauli- eller BFC Dynamo-fan skulle uppskatta den här plattan.
Jag gillar, surprise, surprise, den här lilla plattan massor och den får mig att börja spara pengar, så att jag kan ta mig till Rostock igen och hoppas att vi tar oss upp ur trean nästa säsong.
Den här lilla CD-singeln köpte jag på fan-shoppen hos världens, tillsammans med EBK, bästa fotbollsklubb, FC Hansa (Rostock). Vad man får på den är ett stycke Hansa Rostock-känsla med sig hem. Alla som varit på Ostesee Stadion ett par gånger kan väl låten utantill vid det här laget, tillsammans med Puhdys FC Hansa, wir lieben dich total, eftersom det är de två låtarna som spelas innan hemmamatcherna börjar, och av vilka Hansa forever är den som har bäst allsångskänsla. (Med det sagt har jag en Puhdys-platta med, enkom för att de skrivit den officiella sången)
Det finns inte så mycket mer att säga, läktarsånger är vad de är, kanske inte världens intelligentaste texter, men de tänder en eld i själ och hjärta hos en och när man sjunger gemensamt finns det inget bättre ställe på jorden. För att riktigt få känslan med sig hem är där förutom huvudspåret en karaoke-version, så att man kan sjunga låten på grillfesten till sommaren över en sojakorv, nåra alkoholfria öl och i goda vänners lag.
Med på plattan finns också en låt på engelska och Rollo gör faktiskt ett gott jobb att sjunga på engelska, den ultimata fotbollssången, Gerry & The Pacemakers You'll never walk alone. Vad den låten har med Hansa att göra vet jag inte riktigt, jag har aldrig hört den på Ostsee Stadion och jag hade hellre hört ett par Hansa-sånger till, men, men...
Det blir svårt att recensera såna häringa plattor. Det går ju inte att vara objektiv. Jag och alla andra Hanseaten tycker ju det här är musikhistoriens höjdpunkt, men precis som att jag inte skulle gilla en platta med St Pauli-låtar, så har jag svårt att tro att en St Pauli- eller BFC Dynamo-fan skulle uppskatta den här plattan.
Jag gillar, surprise, surprise, den här lilla plattan massor och den får mig att börja spara pengar, så att jag kan ta mig till Rostock igen och hoppas att vi tar oss upp ur trean nästa säsong.
Jag ger plattan fullt betyg, 100% i grad av tillfredsställelse!
onsdag 22 maj 2013
Eslövs BK - Perstorp/Bälinge IK: 5-1
Jag har sett fram emot den här matchen ett tag, eftersom jag skulle gå på den med min farsa, som är uppvuxen just i Bälinge och har lite känslor för den klubben, även om han idag verkade heja mest på EBK.
Nåja, sett till resultat, 5-1, så var det ju en allt annan en tråkig match, det enda tråkiga när den var det faktum att den inte spelades på Ekevalla. Inte bara för stämningen där alltid är bättre, utan också för att Ekevalla har tak över läktaren och man slipper stå i regnet, som på Berga IP. I dag var det verkligen kritiskt, farsan snackade om att vilja lämna matchen i slutet av 70-minuterna, men vi stannade kvar. Det hade inte varit roligt om domaren lagt till fler tilläggsminuter än han gjorde.
En annan fördel med Ekevalla är att man där har högtalarsystem, vilket kan meddela vem som gjort mål, vem som blir varnad och vem som blir utbytt, etc. Som det är nu får se själv och det är inte så lätt alltid, så jag struntar i att skriva vem som gjorde målen, eftersom jag helt enkelt inte är säker.
EBK dominerade tidigt i matchen. Det fanns fina chanser i 8e och 9e, såväl som i 16e minuterna, men 1-0 skulle dröja tills 23e minuten och efter nåra fina chanser till satt 2-0 i 37e efter en målvaktstavla, som vi skall vara snäll och inte kalla "utan like".
Andra halvlek började med viss dominans från Perstorp/Bälinge, vilka också gjorde sitt enda mål i den perioden, nämligen i 49e minuten. Perstorp/Bälinge skulle också ha ett par fina chanser till i matchen, däribland ett par fina hörnor i tidiga 80-minuterna, men inget resultat. Däremot skall de ha en eloge för att de inte gav upp, utan kämpade hela tiden.
EBK satte 3-1 i 59e minuten, 4-1 i 64e och 5-1 i 90e minuten.
Det var, vädret till trots, riktigt kul att se EBK kämpa och få ett rättvist resultat.
Matchens lirare är för mig Adil Adlouni, eftersom han var inblandad i så mycket av det offensiva idag.
Nåja, sett till resultat, 5-1, så var det ju en allt annan en tråkig match, det enda tråkiga när den var det faktum att den inte spelades på Ekevalla. Inte bara för stämningen där alltid är bättre, utan också för att Ekevalla har tak över läktaren och man slipper stå i regnet, som på Berga IP. I dag var det verkligen kritiskt, farsan snackade om att vilja lämna matchen i slutet av 70-minuterna, men vi stannade kvar. Det hade inte varit roligt om domaren lagt till fler tilläggsminuter än han gjorde.
En annan fördel med Ekevalla är att man där har högtalarsystem, vilket kan meddela vem som gjort mål, vem som blir varnad och vem som blir utbytt, etc. Som det är nu får se själv och det är inte så lätt alltid, så jag struntar i att skriva vem som gjorde målen, eftersom jag helt enkelt inte är säker.
EBK dominerade tidigt i matchen. Det fanns fina chanser i 8e och 9e, såväl som i 16e minuterna, men 1-0 skulle dröja tills 23e minuten och efter nåra fina chanser till satt 2-0 i 37e efter en målvaktstavla, som vi skall vara snäll och inte kalla "utan like".
Andra halvlek började med viss dominans från Perstorp/Bälinge, vilka också gjorde sitt enda mål i den perioden, nämligen i 49e minuten. Perstorp/Bälinge skulle också ha ett par fina chanser till i matchen, däribland ett par fina hörnor i tidiga 80-minuterna, men inget resultat. Däremot skall de ha en eloge för att de inte gav upp, utan kämpade hela tiden.
EBK satte 3-1 i 59e minuten, 4-1 i 64e och 5-1 i 90e minuten.
Det var, vädret till trots, riktigt kul att se EBK kämpa och få ett rättvist resultat.
Matchens lirare är för mig Adil Adlouni, eftersom han var inblandad i så mycket av det offensiva idag.
lördag 18 maj 2013
The Dräperz, "S/T"
/ ARTIST: The Dräperz / TITEL: "S/T" / GENRÉ: Gatutrallpunk / ETIKETT: DIY / FORMAT: CD /
Den här lilla plattan fick jag tillsammans med en annan från bandets manager för längesen, men jag har varit av med den i min stökiga lägenhet. Så städade jag häromdagen och hittade massa skivor jag tänkt recensera, men helt enkelt varit av med.
Hursomhelst! Det här är ungefär det samma som på Välkommen till Råby, det vill säga "gatutrallpunk". Jag tycker man kan se tre fåror inom bandets sound, en del är ren trallpunk i DLKs anda, en del är gammal hederlig svensk 80-talspoppunk i Asta Kask, Sötlimpas och Attentats skola, medan den sista tredjedelen, som får riktigt bra genomslag på den här plattan, är ren UK82, jag kommer att tänka på streetpunkband som inte körde i 300 km/h, typ Infa-Riot och Chron-Gen. Det är samma ösighet, samma trummor, samma gitarrslingor som finns i alla de tre skolorna.
Nåväl. Första gångerna jag lyssnade på den här plattan tyckte jag bäst om de engelska låtarna, men ju mer jag lyssnar på detta 7 minuters mästerverk, desto mer gillar jag de svenska låtarna. Kanske för att jag uppfattar texterna bättre efter att ha lyssnat på dem ett par gånger. Det är ren gatu-anda. Jag gillar särskilt Samma spår. Nu var det ett tag sen man hörde nåt från bandet och jag hoppas de inte gått i ide, har de inte gjort det, så hoppas jag att nån etikett därute har kulor att släppa en platta helt på svenska med ett band som inte är rädda för att utforska de poppigare kvarteren i Sub City.
Finns inte mycket mer att säga. En bra platta, helt enkelt. Det behövs, vilket jag påpekat tidigare, lite unity i scenen när det gäller trallpunken. Det finns många bra band i genrén som förtjänar att lyftas fram och räddas från att vara soundtrack till "The Comic Books guy" i Simpsons. Jag tror många helt lätt kan lyssna på band som SLF, men börjar det närma sig poppunk på svenska så är det verboten för många. Jag hade gärna sett att band som Trevolt och just Dräperz fått mer utrymme.
Det är helt enkelt tid att rekläjma scenen. Visst, det är viktigt att punkare och skins och Herberts håller ihop, men det är också viktigt att man respekterar varandras musiksmak, det kan inte bara handla om UK82 och oi! och kanske lite NYHC. Nej, det hade varit kul om även anarkopunkarna och trallpunkarna fick lite utrymme.
Men nu ska vi inte gnälla. Stöd svensk punk, gå på konserter med bandet och köp deras merchandise.
Det här är en bra skiva och den får bra betyg om än inte lika bra som Välkommen till Råby.
Den här lilla plattan fick jag tillsammans med en annan från bandets manager för längesen, men jag har varit av med den i min stökiga lägenhet. Så städade jag häromdagen och hittade massa skivor jag tänkt recensera, men helt enkelt varit av med.
Hursomhelst! Det här är ungefär det samma som på Välkommen till Råby, det vill säga "gatutrallpunk". Jag tycker man kan se tre fåror inom bandets sound, en del är ren trallpunk i DLKs anda, en del är gammal hederlig svensk 80-talspoppunk i Asta Kask, Sötlimpas och Attentats skola, medan den sista tredjedelen, som får riktigt bra genomslag på den här plattan, är ren UK82, jag kommer att tänka på streetpunkband som inte körde i 300 km/h, typ Infa-Riot och Chron-Gen. Det är samma ösighet, samma trummor, samma gitarrslingor som finns i alla de tre skolorna.
Nåväl. Första gångerna jag lyssnade på den här plattan tyckte jag bäst om de engelska låtarna, men ju mer jag lyssnar på detta 7 minuters mästerverk, desto mer gillar jag de svenska låtarna. Kanske för att jag uppfattar texterna bättre efter att ha lyssnat på dem ett par gånger. Det är ren gatu-anda. Jag gillar särskilt Samma spår. Nu var det ett tag sen man hörde nåt från bandet och jag hoppas de inte gått i ide, har de inte gjort det, så hoppas jag att nån etikett därute har kulor att släppa en platta helt på svenska med ett band som inte är rädda för att utforska de poppigare kvarteren i Sub City.
Finns inte mycket mer att säga. En bra platta, helt enkelt. Det behövs, vilket jag påpekat tidigare, lite unity i scenen när det gäller trallpunken. Det finns många bra band i genrén som förtjänar att lyftas fram och räddas från att vara soundtrack till "The Comic Books guy" i Simpsons. Jag tror många helt lätt kan lyssna på band som SLF, men börjar det närma sig poppunk på svenska så är det verboten för många. Jag hade gärna sett att band som Trevolt och just Dräperz fått mer utrymme.
Det är helt enkelt tid att rekläjma scenen. Visst, det är viktigt att punkare och skins och Herberts håller ihop, men det är också viktigt att man respekterar varandras musiksmak, det kan inte bara handla om UK82 och oi! och kanske lite NYHC. Nej, det hade varit kul om även anarkopunkarna och trallpunkarna fick lite utrymme.
Men nu ska vi inte gnälla. Stöd svensk punk, gå på konserter med bandet och köp deras merchandise.
Det här är en bra skiva och den får bra betyg om än inte lika bra som Välkommen till Råby.
88,2% i grad av tillfredsställelse ger jag mästerverket!
fredag 17 maj 2013
Overload, "2011"
/ ARTIST: Overload / TITEL: "2011" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: DIY / FORMAT: CD /
Overload tillhör, tillsammans med Burnley's stoltheter, What A Riot, nåra av de bästa nya banden inom Storbritanniens bredare punk/oi!-scen och jag är tacksam att jag får recensera nya, braiga, band som dem.
Nåväl, det här släppet är ganska likt vad jag hört innan av dem och varför ändra ett vinnande koncept?, nån kanske frågar, men samtidigt är det ju kul när band utvecklas. Det är inget fel på plattan, som slutar på runt 20 minuter, vilket jag tycker är optimalt för sån här musik, det är bara det att det inte är så annorlunda vad man hört förr.
Nåja, jag skall inte gnälla. Det är samma blandning av anarkopunkens och oi!'s sound med massa distade gitarrer, men om nåt utmärker det här släppet, så är det trummorna. Oavsett om det är anarko-marschtrummor på Godkiller och Streetcorner militia, eller de ösiga, drivande pogo-perfekta trummorna på No hope eller Virus '11, så gör trummisen ett bra jobb.
Jag satt länge och tänkte på vem sångaren, Teo, låter som, han har verkligen en speciell sångröst, men det slog mig, han låter ju som Deek i Oi Polloi och jämförelsen med anarkostorheter är inte vilseledande. Visst, Overload är och förblir ett gatuband, men har utforskat områden gatuband i vanliga fall inte vågar röra, så som vad arbetslösheten gör med en eller medias inflytande.
En annan musikalisk överraskning är baktakterna på Unemployement, vilka för en gångs skull sitter rätt. Egentligen är jag allergisk mot blandning av jamaicanskt och punk, The Ruts och Clash har gjort det och att försöka matcha dem är oftast en besvikelse, men av nån anledning funkar det för Overload. Jag gillar't!
Det saknas egentligen inte nåt på den här plattan, men det hade varit kul om bandet hade haft med nån sång på italienska på det här släppet med.
Jag hör gärna mer av det här bandet och om nån som arrangerar spelningar läser detta, så plocka hit Overload i sällskap av sina lokala vänner, Subculture, det tror jag hade blivit en spelning som kunde blitt sjujäklar så fet!
För att summera, en bra skiva, om än lite av vad man redan har hört, inget perfekt betyg alltså.
Overload tillhör, tillsammans med Burnley's stoltheter, What A Riot, nåra av de bästa nya banden inom Storbritanniens bredare punk/oi!-scen och jag är tacksam att jag får recensera nya, braiga, band som dem.
Nåväl, det här släppet är ganska likt vad jag hört innan av dem och varför ändra ett vinnande koncept?, nån kanske frågar, men samtidigt är det ju kul när band utvecklas. Det är inget fel på plattan, som slutar på runt 20 minuter, vilket jag tycker är optimalt för sån här musik, det är bara det att det inte är så annorlunda vad man hört förr.
Nåja, jag skall inte gnälla. Det är samma blandning av anarkopunkens och oi!'s sound med massa distade gitarrer, men om nåt utmärker det här släppet, så är det trummorna. Oavsett om det är anarko-marschtrummor på Godkiller och Streetcorner militia, eller de ösiga, drivande pogo-perfekta trummorna på No hope eller Virus '11, så gör trummisen ett bra jobb.
Jag satt länge och tänkte på vem sångaren, Teo, låter som, han har verkligen en speciell sångröst, men det slog mig, han låter ju som Deek i Oi Polloi och jämförelsen med anarkostorheter är inte vilseledande. Visst, Overload är och förblir ett gatuband, men har utforskat områden gatuband i vanliga fall inte vågar röra, så som vad arbetslösheten gör med en eller medias inflytande.
En annan musikalisk överraskning är baktakterna på Unemployement, vilka för en gångs skull sitter rätt. Egentligen är jag allergisk mot blandning av jamaicanskt och punk, The Ruts och Clash har gjort det och att försöka matcha dem är oftast en besvikelse, men av nån anledning funkar det för Overload. Jag gillar't!
Det saknas egentligen inte nåt på den här plattan, men det hade varit kul om bandet hade haft med nån sång på italienska på det här släppet med.
Jag hör gärna mer av det här bandet och om nån som arrangerar spelningar läser detta, så plocka hit Overload i sällskap av sina lokala vänner, Subculture, det tror jag hade blivit en spelning som kunde blitt sjujäklar så fet!
För att summera, en bra skiva, om än lite av vad man redan har hört, inget perfekt betyg alltså.
Men det är ändå bra och får 83,5% i grad av tillfredsställelse!
onsdag 15 maj 2013
Vindicate This!, "BOTW!"
/ ARTIST: Vindicate This! / TITEL: "BOTW!" / GENRÉ: Oi! / ETIKETT: Poink records / FORMAT: EP /
När jag började lyssna på oi! under tidigt/mitten av 90-talet var jag en dryg ska-älskare, men lyssnade på oi!, för att det var nåt man "skulle" göra. Dryg som jag var gav jag inga inhemska band chansen, utan nöjde mig med klassikerna från 80-talets England.
En sån attityd är taskig, för man är inte del av scenen om man inte stödjer den där man väl bor. Sant, det kom en hel del skit under 90-talet, men agnarna skola sållas från vetet och idag har vi kanske en liten, men ändå världsledande oi!-scen i landet. Det är ingen tillfällighet att svenska band turnerar över Europa och släpper skivor på europeiska etiketter. Vi har vad de vill ha och vad de vill ha är bland annat Vindicate This!, som här kanske gör sitt bästa släpp hitintills.
Till att börja med, schyst att de följer upp Hard Feelings med ytterligare en vinyl-EP. De kan lägga in sina bästa låtar på den och det blir inte massa utrymme som måste fyllas upp med annat material och man kan lyssna på plattan flera gånger i rad. Med andra ord, jag gillar't!
Vad man får musikaliskt tycker jag är en smula sent amerikanskt 80-tal, blandning av oi!, rock & roll och hc. Men jag tycker också man kan skönja influenser från brittiska namn som The Business och mina egna favoriter, Section 5. Det är med andra hårt och melodiskt samtidigt och inga krystade kakmonster i sikte, utan Papa Franz levererar med machismo, utan att förstöra melodierna. Jag gillar särskilt samspelet mellan gitarrer och trumma på låten All bosses are bastards och den andra låten på B-sidan, Crime City bullshit får mig att tänka på gamla plojbandet Chaotic Dischord's Rape & pillage i inledningen.
Textmässigt har bandet utvecklats, tycker jag och de nosar reda på politiska frågor, likt många svenska band för första gången på länge vågat göra, utan att för den skull förfalla till extremism. Det är verkligen kul att nån har nåt mer att säga än att de har stora boots, dricker mycket Guinness och vill prygla alla hippies de ser.
VT! gör inga försök att dölja sin klasstolthet på den här skivan och gör det utan att låta krystat. Commieband brukar ofta sjunga om klasstolthet, men VT! sjunger om Reinfeldts planer på höjning av pensionsåldern, sjunger ut mot den gangsterromantik som bara drabbar arbetare, eftersom de som är rika har råd med larm i sina villor och i All bosses are bastards tar de upp det faktum att chefer kan fjäska med sina anställda, så länge de anställda inte organiserar sig fackligt eller tar kampen på sin arbetsplats. Det tycker jag mig kunna läsa in i texten, även om de inte säger det explicit. I vilket fall som helst, så kritiserar de den falska verklighet som målas ut om relationerna mellan arbetare och chefer. Som nån norrländsk komiker sa en gång appropå det faktum att arbetare nu kallas "medarbetare", "man kan undra vad cheferna skulle säga om man kallade dem medchefer."
Nåja, det här är en schyst platta på alla sätt och vis, musiken är perfekt och texterna är helt okej. Jag tror vilken som helst fan av oi! skulle gilla det här. Skivan räcker kanske inte hela vägen fram, men en bra bit i alla fall. Blir till att se dem live nån gång!
Tack pojkar, för att ni håller oi!-scenens flagga vajande i Östdanm...förlåt, Sydsverige!
När jag började lyssna på oi! under tidigt/mitten av 90-talet var jag en dryg ska-älskare, men lyssnade på oi!, för att det var nåt man "skulle" göra. Dryg som jag var gav jag inga inhemska band chansen, utan nöjde mig med klassikerna från 80-talets England.
En sån attityd är taskig, för man är inte del av scenen om man inte stödjer den där man väl bor. Sant, det kom en hel del skit under 90-talet, men agnarna skola sållas från vetet och idag har vi kanske en liten, men ändå världsledande oi!-scen i landet. Det är ingen tillfällighet att svenska band turnerar över Europa och släpper skivor på europeiska etiketter. Vi har vad de vill ha och vad de vill ha är bland annat Vindicate This!, som här kanske gör sitt bästa släpp hitintills.
Till att börja med, schyst att de följer upp Hard Feelings med ytterligare en vinyl-EP. De kan lägga in sina bästa låtar på den och det blir inte massa utrymme som måste fyllas upp med annat material och man kan lyssna på plattan flera gånger i rad. Med andra ord, jag gillar't!
Vad man får musikaliskt tycker jag är en smula sent amerikanskt 80-tal, blandning av oi!, rock & roll och hc. Men jag tycker också man kan skönja influenser från brittiska namn som The Business och mina egna favoriter, Section 5. Det är med andra hårt och melodiskt samtidigt och inga krystade kakmonster i sikte, utan Papa Franz levererar med machismo, utan att förstöra melodierna. Jag gillar särskilt samspelet mellan gitarrer och trumma på låten All bosses are bastards och den andra låten på B-sidan, Crime City bullshit får mig att tänka på gamla plojbandet Chaotic Dischord's Rape & pillage i inledningen.
Textmässigt har bandet utvecklats, tycker jag och de nosar reda på politiska frågor, likt många svenska band för första gången på länge vågat göra, utan att för den skull förfalla till extremism. Det är verkligen kul att nån har nåt mer att säga än att de har stora boots, dricker mycket Guinness och vill prygla alla hippies de ser.
VT! gör inga försök att dölja sin klasstolthet på den här skivan och gör det utan att låta krystat. Commieband brukar ofta sjunga om klasstolthet, men VT! sjunger om Reinfeldts planer på höjning av pensionsåldern, sjunger ut mot den gangsterromantik som bara drabbar arbetare, eftersom de som är rika har råd med larm i sina villor och i All bosses are bastards tar de upp det faktum att chefer kan fjäska med sina anställda, så länge de anställda inte organiserar sig fackligt eller tar kampen på sin arbetsplats. Det tycker jag mig kunna läsa in i texten, även om de inte säger det explicit. I vilket fall som helst, så kritiserar de den falska verklighet som målas ut om relationerna mellan arbetare och chefer. Som nån norrländsk komiker sa en gång appropå det faktum att arbetare nu kallas "medarbetare", "man kan undra vad cheferna skulle säga om man kallade dem medchefer."
Nåja, det här är en schyst platta på alla sätt och vis, musiken är perfekt och texterna är helt okej. Jag tror vilken som helst fan av oi! skulle gilla det här. Skivan räcker kanske inte hela vägen fram, men en bra bit i alla fall. Blir till att se dem live nån gång!
Tack pojkar, för att ni håller oi!-scenens flagga vajande i Östdanm...förlåt, Sydsverige!
En helt hygglo platta får ett helt hygglo betyg, 85,3% i grad av tillfredsställelse!
fredag 10 maj 2013
Eslövs BK - Klippans FF: 5-3
Det här var hemmapremiären för mig i år, eftersom jag dessvärre missat de två inledande matcherna.
Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, eftersom EBK spelar i en ny division 4 i år, jämfört med föregående år och dessutom har en hel del nya spelare. Jag pratade lite med en kille innan spelet började och enligt honom har Klippan alltid varit något av ett "spöklag" för Eslöv, så det förbättrade inte mina förhoppningar.
Men när matchen väl började försvann mina värsta farhågor, det hade ju inte varit roligt att få stryk hemma av ett lag som ligger ett par placeringar under oss i tabellen och EBK gick ut starkt och hade ett par fina chanser tidigt i matchen. Matchens första straff fick vi också, i den 9e minuten satte Eldar Selimovic 1-0 på den och det var stor glädje hos mig och många andra i publiken, som var förvånansvärt stor för en match på Berga IP.
2-0-resultatet var nära att komma i 12e minuten, men dök först upp i den 20e, genom Erik Daniel Persson och sen damp 3-0 in i den 24e av nr 22, som dessvärre inte stod uppskriven med namn i programmet, så jag vet faktiskt inte namnet på honom. Överlag får ni ta mina rapporteringar av namn med en nypa salt innan Ekevalla är i gång igen, för utan namnutrop över speakern blir det jobbigt att se på långt håll vem som gjort målen.
Men just som man satt och gladdes över 3-0-resultatet, så började molnen hopa sig. I 26e minuten blev en KFF-spelare skadad och låg ner i vad som måste varit nästan 10 minuter, innan han blev bortburen på bår. Det tände KFF, som i 37e minuten satte in sitt första mål, vilket gjorde ställningen till 3-1, bara för att följas av 3-2 i 44e och efter lång tilläggstid, 3-3 i 48e.
Nu var man inte optimistisk, direkt, men i 57e dundrade vi in 4-3 och efter att ha spelat fint, fick vi dessutom en straff till, i 83e minuten, vilken Eldar Selimovic satte till 5-3, vilket också blev slutresultatet.
KFF skulle få en spelare till så pass skadad att han behövde bår-behandling, vilket naturligtvis gör att man känner lite för KFF och hoppas att deras skadade spelare snabbt repar sig. Jag tycker det gav en lite sorglig inramning åt en annars ytterst trevlig och livfull fotbollsmatch.
Matchens lirare i EBK, då? Jo, jag tänker inte utnämna nån person, utan för mig är matchens lirare EBKs samlade försvar. Det kanske kan tyckas konstigt, eftersom laget ändå släppte in 3 mål, men jag tycker ändå att försvaret gjorde sitt bästa och när de gjorde det, så lät de anfallet koncentrera sig på sina uppgifter.
Vad tar vi med oss förutom glädje över en fin match och smolk i bägaren i form av skador hos motståndarna? Jo, jag skulle vilja, om jag fick, komma med en liten, liten önskan om att laget tränar sig mer på fasta situationer.
Men, som sagt, det är skitkul att fotbollen, den fotboll som räknas, är i gång igen. Jag ser fram emot nästa hemmamatch och ännu mer mot tiden då Ekevalla står färdigombyggt!
Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, eftersom EBK spelar i en ny division 4 i år, jämfört med föregående år och dessutom har en hel del nya spelare. Jag pratade lite med en kille innan spelet började och enligt honom har Klippan alltid varit något av ett "spöklag" för Eslöv, så det förbättrade inte mina förhoppningar.
Men när matchen väl började försvann mina värsta farhågor, det hade ju inte varit roligt att få stryk hemma av ett lag som ligger ett par placeringar under oss i tabellen och EBK gick ut starkt och hade ett par fina chanser tidigt i matchen. Matchens första straff fick vi också, i den 9e minuten satte Eldar Selimovic 1-0 på den och det var stor glädje hos mig och många andra i publiken, som var förvånansvärt stor för en match på Berga IP.
2-0-resultatet var nära att komma i 12e minuten, men dök först upp i den 20e, genom Erik Daniel Persson och sen damp 3-0 in i den 24e av nr 22, som dessvärre inte stod uppskriven med namn i programmet, så jag vet faktiskt inte namnet på honom. Överlag får ni ta mina rapporteringar av namn med en nypa salt innan Ekevalla är i gång igen, för utan namnutrop över speakern blir det jobbigt att se på långt håll vem som gjort målen.
Men just som man satt och gladdes över 3-0-resultatet, så började molnen hopa sig. I 26e minuten blev en KFF-spelare skadad och låg ner i vad som måste varit nästan 10 minuter, innan han blev bortburen på bår. Det tände KFF, som i 37e minuten satte in sitt första mål, vilket gjorde ställningen till 3-1, bara för att följas av 3-2 i 44e och efter lång tilläggstid, 3-3 i 48e.
Nu var man inte optimistisk, direkt, men i 57e dundrade vi in 4-3 och efter att ha spelat fint, fick vi dessutom en straff till, i 83e minuten, vilken Eldar Selimovic satte till 5-3, vilket också blev slutresultatet.
KFF skulle få en spelare till så pass skadad att han behövde bår-behandling, vilket naturligtvis gör att man känner lite för KFF och hoppas att deras skadade spelare snabbt repar sig. Jag tycker det gav en lite sorglig inramning åt en annars ytterst trevlig och livfull fotbollsmatch.
Matchens lirare i EBK, då? Jo, jag tänker inte utnämna nån person, utan för mig är matchens lirare EBKs samlade försvar. Det kanske kan tyckas konstigt, eftersom laget ändå släppte in 3 mål, men jag tycker ändå att försvaret gjorde sitt bästa och när de gjorde det, så lät de anfallet koncentrera sig på sina uppgifter.
Vad tar vi med oss förutom glädje över en fin match och smolk i bägaren i form av skador hos motståndarna? Jo, jag skulle vilja, om jag fick, komma med en liten, liten önskan om att laget tränar sig mer på fasta situationer.
Men, som sagt, det är skitkul att fotbollen, den fotboll som räknas, är i gång igen. Jag ser fram emot nästa hemmamatch och ännu mer mot tiden då Ekevalla står färdigombyggt!
fredag 3 maj 2013
Leo & The Lineup: "S/T"
/ ARTIST: Leo & The Lineup / TITEL: "S/T" / GENRÉ: Reggae / ETIKETT: Rocking Records / FORMAT: CD /
Detta är en ny bekantskap för mig. Visst, jag har hört dansk reggae/ska förr, men detta är definitivt av det bättre slaget. Inte för att danskarna är dåliga på baktakt, överlag tycker jag danskarna gör det bättre än punk. Uppenbarligen har de turnerat en del, att döma av infon på deras platta, men jag har helt missat dem.
Man skall inte vara fördomsfull, men jag tycker överlag att danskarna är mycket bättre på att göra mer positivt präglad och bättre dansmusik än nån av sina grannländer, nåt som gör dem klippt och skurna för baktakt, oavsett om det är på danska, som BliGlad, eller om det är som Leo & The Lineup, vars platta är helt på engelska, förutom lite mellansnack på livespåren.
Hursomhelst! Leo & The Lineup får en på dansant humör direkt, med inledningsspåret Boss Beat, sen följer fin reggae i sann sen 60-tals/tidig 70-talsstil. Faktum är att bandet är så bra att du skulle kunna spela skivan för mig och säga att det är ett gammalt Trojan-band och jag hade trott dig. Visst, de kör sin egen stil, att bara efterapa gammalt är ju inte så kul, men de har traditionen i sig, samtidigt som de utökar med ett eget uttryckssätt.
Textmässigt tycker jag också de prickat rätt. Det är mycket kärlekssånger, men även lokalpatriotism i kärleksförklaringen till bandets hemstad, Köpenhamn, i Rowdy streets.
Allt på skivan funkar, utom möjligtvis dub-versionen av Close my eyes, men jag gillar mest livespåren som avslutar plattan. Hade varit fett kul att höra en hel liveplatta med dem, eller, ännu hellre se dem spela i Östdanmark, förlåt, Skåne, för av de spåren att döma underhåller de rejält.
Innan jag hört den här plattan var jag deppad över att det görs så lite bra baktakt nuförtiden och hade nästan gett upp hoppet att det skulle finnas kvar i subkulturen, men band som Leo & The Lineup gör en positivt inställd till att god musik fortfarande görs.
Blir till att ta en långhelg i Danmark framöver, se FC Nordsjälland på eftermiddagen, käka på Riz Raz på tidig kväll och sen gå på Leo & The Lineup-konsert.
Det här var hur bra som helst!
En skiva som inte bara får en att komma i reggae-feeling direkt, utan dessutom växer på en varje gång man spelar den får självklart ett gott betyg.
Detta är en ny bekantskap för mig. Visst, jag har hört dansk reggae/ska förr, men detta är definitivt av det bättre slaget. Inte för att danskarna är dåliga på baktakt, överlag tycker jag danskarna gör det bättre än punk. Uppenbarligen har de turnerat en del, att döma av infon på deras platta, men jag har helt missat dem.
Man skall inte vara fördomsfull, men jag tycker överlag att danskarna är mycket bättre på att göra mer positivt präglad och bättre dansmusik än nån av sina grannländer, nåt som gör dem klippt och skurna för baktakt, oavsett om det är på danska, som BliGlad, eller om det är som Leo & The Lineup, vars platta är helt på engelska, förutom lite mellansnack på livespåren.
Hursomhelst! Leo & The Lineup får en på dansant humör direkt, med inledningsspåret Boss Beat, sen följer fin reggae i sann sen 60-tals/tidig 70-talsstil. Faktum är att bandet är så bra att du skulle kunna spela skivan för mig och säga att det är ett gammalt Trojan-band och jag hade trott dig. Visst, de kör sin egen stil, att bara efterapa gammalt är ju inte så kul, men de har traditionen i sig, samtidigt som de utökar med ett eget uttryckssätt.
Textmässigt tycker jag också de prickat rätt. Det är mycket kärlekssånger, men även lokalpatriotism i kärleksförklaringen till bandets hemstad, Köpenhamn, i Rowdy streets.
Allt på skivan funkar, utom möjligtvis dub-versionen av Close my eyes, men jag gillar mest livespåren som avslutar plattan. Hade varit fett kul att höra en hel liveplatta med dem, eller, ännu hellre se dem spela i Östdanmark, förlåt, Skåne, för av de spåren att döma underhåller de rejält.
Innan jag hört den här plattan var jag deppad över att det görs så lite bra baktakt nuförtiden och hade nästan gett upp hoppet att det skulle finnas kvar i subkulturen, men band som Leo & The Lineup gör en positivt inställd till att god musik fortfarande görs.
Blir till att ta en långhelg i Danmark framöver, se FC Nordsjälland på eftermiddagen, käka på Riz Raz på tidig kväll och sen gå på Leo & The Lineup-konsert.
Det här var hur bra som helst!
En skiva som inte bara får en att komma i reggae-feeling direkt, utan dessutom växer på en varje gång man spelar den får självklart ett gott betyg.
Jag ger plattan hela 91,3% i grad av tillfredsställelse!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)